Precis som jag anade blev det en knöl av restaurangbesöket med sonen.
Vågen idag (två dagar senare som det brukar) visar 0,5kg upp, det brukar sällan märkas dagen efter. När man äter efter en så strikt matplan som jag gör är det lätt att se när pucklarna kommer och det är så gott som aldrig direkt dagen efter.
Det kan vara något i maten som trots allt var fel, det kan ha varit för lite fett trots tillägg av Bregott. Det kan ha varit…..???
Jag kan inte veta om det är fettvikt, eller vattenvikt, men det spelar ingen roll för oss som kämpar. Vi blir deprimerade av denna ständiga berg- och dalbana och plus på vågen kan ibland göra att vi tillåter oss äta ännu mer fel när det ändå inte fungerar.
När sådant här händer brukar dietister/kostrådgivare och andra s.k. experter säga att man inte skall väga sig varje dag utan nöja sig med en gång i veckan och se genomsnittet. Jag tänker inte ha några åsikter eller synpunkter på hur andra gör och säger, jag redogör bara för hur jag själv gör.
Långa perioder väger jag mig inte alls, inte ens en gång i veckan. Jag äter som vanligt och gör som jag brukar, men jag har inte ambitionen att går ner just då (vi pratar om de 7,5 åren jag hållit på med LCHF och de 30 åren innan jag pysslat med viktväktarnas principer). Under de här perioderna kan det smyga sig in mer mat, kanske jordgubbar på sommaren eller clementiner till jul. Inga stora avsteg, men inte matplanen. Resultatet brukar vara ett par kg upp, men inte mer.
Andra perioder är jag mer spontan, dvs jag kliver på vågen ibland när jag har lust och blir lika besviken varje gång och låter därför hellre bli.
Så kommer plötsligt de där perioderna när jag orkar ta tag i saken och verkligen se till att göra så bra jag kan (som nu) och då tycker jag själv att vågen är ett bra verktyg, för jag får (om än med fördröjning) kvitto på vad som fungerar och inte fungerar.
Livet är en balansgång
När jag (som idag) kliver på vågen och ser ett + får jag mig en tankeställare.
Nu var det efter en mysig stund med sonen efter ett akut besök i sjukvården. Var det värt hektona? Absolut!!! Hade jag däremot nallat av jordgubbarna i trädgården (ni märker att jag kämpar mot dessa eländiga jordgubbar, jag borde gräva upp och lägga plantorna på komposten) hade jag antagligen bara varit arg på mig själv och sagt att jordgubbarna lika gärna kunnat åkt in i frysen som överraskning till barnbarnen. De stör min kamp mot sockermonstret.
Den här typen av resonemang har jag med mig själv hela tiden. När är det värt och när är det bara sockermonstret som bor i mig och som hela tiden tar chansen att ta plats.
Tack för att du läste, välkommen tillbaka
Jag håller helt med Bitte.
Även jag vill tacka dig för att du delar med dig – även av motgångarna!
Dessutom vill jag stämma in i de föregående talarna om att du skriver så lugnt och sansat och hur skönt det är att läsa din blogg jämfört med alla dessa LCHF-bloggar med uppskruvat tonläge.
Förvånar mig inte ett enda dugg att din blogg har blivit så populär. För min personliga del fyller du ett tomrum i LCHF-bloggvärlden eftersom du tar upp det här med att alla faktiskt inte rasar ner i vikt med LCHF…
Kram Astrid
Du är så lugn och sansad när du skriver, det skiljer dig från många andra bloggare. Att gå in här och läsa känns ibland som balsam för själen 🙂 Lugn och ro och vettig läsning, helt enkelt. Tack!
Åh så glad du gör mig. Det känns naturligt och inte konstigt för mig att skriva som jag gör, men det har också gjort mig förundrad att bloggen blivit så populär i alla åldrar och både kvinnor och män när jag själv tycker jag är så…. Vad skall jag kalla det… Liten tjock Kvinna 55+ … Dvs egentligen en trång målgrupp 🙂
Kul att kunna glädja 🙂
Jag tror att du funnit en ton som attraherar en stor målgrupp och som är ganska ovanlig. Speciellt vi lchf:are är ju vana vid ett högt uppskruvat tonläge på de populäraste bloggarna 😉 Här slipper vi effektsökeri, sensationslystnad och ilskna angrepp. Sköööönt!
Exakt så är det, Bitte! Du satte ord på det!
Tack för att du delar med dig.
Nyfiken på om du sett någon förändring i keton värdet dagarna efter den sk utsvävningen.
Återkommer när jag har tillgång till siffrorna 🙂
Margareta, vad underbart det är att du delar med dig av både upp och nedgångar, mot- och framgångar och därtill en massa kunskap! Det blir ett behov att läsa och känna igen sig allt som oftast. Underbart att jag inte är ensam i mitt ”struggling” med viktnedgången och verkligen peppande!
Tack för ditt mod!
Tack :-), du gör mig glad.
Ibland känns det som att gå naken ut på en scen, men exponeringen kändes värst de första dagarna.