Allt blir inte som man planerat och då gäller det att ha plan B i beredskap. Vi kom hem från Kreta mitt i natten och skulle i princip bara sova några timmar och sen ge oss iväg för att hämta hunden och handla mat till våra tomma förråd.

Vi hann inte ens ut på landsvägen förrän vi mötte sonen som kom mot oss i sin lilla hästlastbil. Han stannade och kastade sig över i vår bil och kved att han var brännskadad. Hela ansiktet var svart av sot och jag hann skymta minst en stor brännblåsa i pannan. Han hade gjort en höstbrasa och fått en eldslåga i ansiktet och behövde hjälp. Nu har det gått 10 dagar och sammanfattningen av olyckan är: Han hade själv kylt genom att doppa huvudet 3 gånger i ett hästbadkar med kallt vatten och vi hämtade kylbandage från frysen hemma innan jag körde och mötte ambulansen som fortsatte kyla och gav morfin på väg till akuten. Han har ett par dagar senare fått godkänt på KS brännskadeavdelning och kommit undan med några ärr och lite nyttig lärdom för framtiden.

Det här inlägget handlar inte om sonen utan om vad som händer när ens planer inte fungerar. Att jag berättar om honom är för att beskriva min stressnivå och hur jag försöker agera utifrån den.

Det första som hände var att släppa allt och fokusera på honom. Vända och hämta något att kyla med hemma, ringa markägaren för att få elden släckt, åka till sonens bostad och stänga av spisen (långkok) larma 112 och få en ambulans. Allt medan jag själv försökte fokusera på bilkörning mot ambulansen (vi har 2,5 mil dit). Här pumpar det självklart ut adrenalin och jag gör det jag måste.

När sonen väl var i ambulansen släppte den första chocken, men vi åkte bakom för att följa med till akuten och följa händelseförloppet.

Väl inne på akuten var första beskedet att vi handlat helt rätt och att han inte skadat vare sig ögon, näsa eller mun (öronen var en bit ifrån det svarta). Då släppte en del av oron för framtiden (jag hann tänka en hel del).

Några timmar senare togs bandagen bort och vi kunde se att några ärr skulle förmodligen bli bestående men helhetsintrycket av vår son var ändå rätt oförändrat.

Hur reagerar jag då? Ja fokus glider så småningom över till mig själv och jag börjar fundera över varför jag var hungrig tex. Jag hade bara druckit kaffe på morgonen och räknade med att hitta något att äta längs vägen till hunden och kanske i den mataffär vi hade för avsikt att besöka. Nu hamnade jag istället på en stor akutavdelning på ett stort svenskt sjukhus som borde kunna föda sina besökare när det hamnar där utan att ha planerat sitt dagliga matintag. Under den långa väntetiden på akuten lämnade vi avdelningen för att söka något att äta och dricka och kanske få lite kaffe.

Jag blir förtvivlad när jag kommer till en sjukhusrestaurang.

Det är svårt att förstå att ingen lyckats avslöja att vi faktiskt blir sjuka av det som serveras på våra svenska sjukhus. Det är inte lätt att göra bra val när man är satt under psykisk press, däremot är det lätt att ta chansen och välja något som frestar ögat. Jag har varit med om det här i betydligt värre situationer än min sons brännskada och därför haft chansen att utarbeta plan B. Jag visste redan när vi gick i korridorerna mot sjukhusrestaurangen att läget är rätt omöjligt och att man måste vara kreativ för att få i sig något att äta. Det blev inget bra val den här gången, men det kunde varit betydligt värre. Vi fick för lite fett och blev inte ordentligt mätta, men tack och lov fick vi beskedet om att få åka hem när vi kom tillbaka.

 

Tack för att du läste, välkommen tillbaka