Jag har tidigare antytt att jag önskar sammanfatta året som gått. Det blev inte många blogginlägg under 2015 och det finns en förklaring jag gärna delar med mig av, men det är väldigt trögt att komma igång med skrivandet. Det är svårt att kortfattat beskriva en lång historia. Det får bli flera inlägg om det ska bli av.

Ni som följt mig ett tag kanske minns att 2013 var ett för mig bra år rent viktmässigt, då trodde jag gåtan var löst. Istället bromsade trenden upp under senare halvan av 2014 för att vända åt helt fel håll mot slutet.

Ni som inte hängt med under 2013-2014 kan lyssna på min föreläsning på Kostdoktorns medlemssidor. Där beskriver jag vad som hände 2013 och fram till sommaren 2014. (För dig som inte är medlem är det gratis att testa under 30 dagar)

Vad hände hösten 2014?
Jag ändrade varken kost eller motion. Jag har bra koll på vad jag gör med stegräknare dygnet runt och ganska enformig mat. Däremot tycktes mycket gå allt tyngre. Jag hade ingen ork och ingen lust utan att förstå varför. Det var helt enkelt uppförsbacke. Jag trodde länge att jag höll på att bli allvarligt sjuk.

Jag har två jobb där min anställning som IT-ansvarig på en skola är den huvudsakliga inkomstkällan. Hösten 2009 var jag med och startade LCHF-magasinet. Under magasinets uppbyggnadstid blev det mer än heltid sammanlagt, men tack vare en it-assistent jobbar jag sen några år tillbaka 75% på skolan och har fredagarna lediga för att sköta det mesta av tidningsadministrationen.

Jag började på skolan 2003, efter många år som programmeringskonsult. Då fanns ett fåtal datorer, men varken nätverk, filserver eller något annat än två långsamma modem för internetuppkoppling. Mitt jobb blev att köpa och installera datorer, servrar och nätverksskrivare. När den trådlösa tekniken kom var det tufft ett tag, men till slut lärde jag mig det också. Den första riktigt stora bromsen var rent fysisk. Ni skall se gamla tunga stationära datorer och bildskärmar framför er.

Tänk en omorganisation där ett 20-tal sådana kompletta enheter ska kopplas ur (oftast genom att krypa på golvet), bäras från en byggnad för att packas på höjden tätt i en temporär container utomhus och sen några månader senare vidare till en ny tvåvåningsbyggnad där hissen inte fungerade från början. Det här var innan jag tack vare LCHF blivit av med en massa krämpor. Då sa jag STOPP och fick tillfällig hjälp av starka ungdomar.

I takt med den exponentiellt ökande teknikutvecklingen har jag allt svårare att hänga med kompetensmässigt. Jag kallar det Facebookboomen för att tidsplacera fenomenet, även om inte Facebook är största användningsområdet. Elever och personal disponerar numer ofta flera trådlösa nätverksenheter, ibland tre var, som ska fungera på nätverket utan att det blir vare sig segt eller tvärstopp. Ni som kan teknik vet vad jag menar när jag säger att hur man än tar höjd räcker inte antalet IP-adresser mer än ett par månader innan det är dags att öka antalet igen. Säkerhetskraven ökar i takt med antalet användare och allt fler ungdomar lär sig hur de ska ”klättra över it-staket”. Det är inte ovanligt att flera klasslärare vill streama film på väggen samtidigt som elever på rast streamar musik och film i sina telefoner. Bredbandskraven ökar ständigt.

Jag är positiv till utvecklingen att alla har tillgång till skolans nätverk med sina privata enheter, en helt annan diskussion, men det ställer höga krav på oss som ansvarar för tekniken. Jag har inte längre samma iver/lust/behållning av att  ta till mig ny teknik och har ofta problem nog att bara få min egen utrustning att fungera. Jag har allt svårare att lära i takt med att allt nytt kommer. Allt ifrån nya versioner av gamla kända programvaror till helt ny teknik. Kort och gott, jag börjar känna mig för gammal för det här ansvaret.

Mina ärendelistor med inkomna problem att lösa bara växte. Ibland fick jag på morgonen fler nya ärenden på väg in till personalrummet för att hänga av mina ytterkläder än jag visste att jag skulle hinna klara innan dagen var slut och då hade jag inte ens börjat arbetsdagen. Många problem blev omöjliga att beräkna tiden för, eftersom jag inte ens visste om jag klarade att lösa dem.

En dag i december 2014 tog det TVÄRSTOPP. Jag satt i bilen på personalparkeringen och ville inte ens gå in på jobbet. Jag satt där och bara grät, utan att då egentligen förstå varför.

Var jag sjuk trots allt och i så fall vad? Rent kroppsligt var det här en period när jag kände mig väldigt frisk och inte minst den viktminskning jag precis genomfört gjorde mig väldigt uppåt egentligen.

Hela situationen var så väldigt motstridig.

Klicka vidare till Del 2 – första läkarbesöket 

Tack för att du läste, välkommen tillbaka