Jag slutade förra inlägget med en stor röd stoppsignal. Det var symboliskt för vad som hände i början av december 2014.

 

 

 

 

Mera bakgrundshistoria

Ända sen 1998 har jag varit ponnymamma. Det innebär att man curlar sina barn genom ponnyåren, dvs man är inte aktiv utövare själv, man är den som behövs när barn ska resa runt och tävla med sina ponnier. Själva arbetsinsatsen bör avta när barnen blir äldre. Alla våra tre barn har varit engagerade och det var oerhört intensivt under några år.

Den som fortsatt upp i vuxen ålder är sonen Anton.

Vår son är numer vuxen och innehavare av ett fyrspannsekipage små shetlandshingstar Ponnyexpressen, som han flänger runt med i olika sammanhang. Jag har nämnt en del om det livet tidigare, jag tycker det är roligt att vara med ibland, numer på mina villkor.

 

Anton medverkar med sitt fyrspann under Sweden International Horse Show på Friends Arena i november varje år. Det innebär att vi flyttar in med hästar och utrustning redan på tisdagen för repetitioner och sen är det uppvisningar och tävling fredag-söndag. För oss som familj är det roligt att allt slit under åren lett till att han är så framstående att han fått en given plats i ett så stort sammanhang med publik som på lördagens familjeföreställning är över 14000 personer.

För mig känns det självklart att vara med,även om det är både fysiskt jobbigt och semesterkrävande. Flera år i rad har jag blivit sjuk och fått stanna hemma från jobbet efter den här veckan och då får jag så klart kritik från många håll med den berättigade frågan om varför jag fortsätter, när orken inte verkar räcka.

Tillbaka till december 2014
När jag satt på den där parkeringsplatsen ringde jag vårdcentralen medan jag grät. Jag förklarade för sköterskan att jag inte hade en aning om varför men att jag var rädd eftersom jag inte visste vad som var på gång. Det var en helt ny känsla för mig. Jag fick komma samma dag till en fantastiskt lyhörd och bra läkare på vår lokala VC. Bara genom att se på mig och hur förstörd jag var, förstod hon att det inte handlade om ”virus”. Hon skrev remiss på en massa prover och sen sjukskrev hon mig och beordrade först vila och sen ett nytt möte två veckor senare.

Det var första arbetsdagen efter årets Friendsvecka och eftersom jag varit sjuk efteråt så många gånger tidigare var min första tanke, att jag återigen kört slut på mig. Istället har det med tiden visat sig vara tvärtom. Borta från jobbet stänger jag av och kryper in i en bubbla. När jag sen kommer tillbaka till verkligheten och minns hur den är får jag panik och blir sjuk, det har varit kroppens sätt att säga ifrån, men jag har inte tidigare förstått. Jag är hårt fostrad i att sköta mitt arbete oavsett vad som händer. Jag minns hur svårt det var att be om fysisk bärhjälp den sommaren vi flyttade alla stora och tunga datorer.

Den här gången kändes allt annorlunda och jag tog med glädje sjukskrivningen på två veckor ”utan att vara sjuk”.

Klicka tillbaka till
Del 1 – Mitt 2015

Klicka framåt till
Del 3 – Sjukskriven 

Tack för att du läste, välkommen tillbaka