Jag fick som jag redan skrivit inte några väldigt besvärande biverkningar av Citalopram från början och jag kände mig inte alls beroende av dem. Så långt allt väl.

Första dosen på 10 mg skulle efter en vecka ökas till 20 mg. Det gjorde jag inte. Det var innan jul och jag valde att vänta med ökningen till efter jul eftersom jag inte visste vad som skulle hända. Det pratas väldigt mycket om självmordstankar när man får den här medicinen. Ja du läste rätt! Man kan alltså få självmordstankar av att ta medicinen som man inte hade innan man började. Helt galet om jag får tycka. Jag vet inte hur många gånger och i hur många sammanhang under 2015 som jag fått bedyra att jag inte har några självmordstankar. Tvärtom jag vill leva och jag vill leva ett så friskt liv som möjligt. Vem vill då ha självmordstankar precis över julledigheten? Nä det fick vänta.

I januari ökade jag dosen till 20 mg och i början märkte jag inte så stor skillnad. Jag gick och väntade på att få svar på KBT-remissen och att komma igång med samtal. Jag försökte få gjort saker som blev liggande. Jag insåg att jag inte gjorde någonting hemma, varken tvätt, städ eller matlagning. Ni som försökt hjälpa mig med tips här på bloggen när det gäller ett system för att få i mig vettig LCHF-mat får nu en djupare förklaring till hur illa verkligheten är. Det spelar ingen roll hur många tips på storkok jag får när jag har problem att koka ägg i äggkokaren.

Det dröjde väldigt länge innan jag förstod att den högre dosen av medicinen gjorde mig ännu mer apatisk och nu började jag känna biverkningar. Kinder och läppar domnade och jag kände obehagliga ryckningar kring ögonen. Huvudvärk kom allt oftare. Jag tänkte inte acceptera biverkningar som botas med andra piller för att jag skall klara att ta de piller som kan ge mig självmordstankar. Där går gränsen för mig så jag trappade ner igen på egen hand och så gick jag till doktorn. Precis i den vevan ramlade jag baklänges i hästhagen och slog bakhuvudet i is. Efter det var det svårt att veta vad som var pillervärk och vad som var smärta efter ett fall. När jag tog bort ”pillren” försvann smärtan i huvudet, så fallet klarade jag tydligen bra.

Jag beskrev för läkaren att jag kände mig som ett rakt streck sen jag trappat upp medicinen och att jag blev väldigt apatisk. Det var en skön känsla i början när jag levt under stress så länge, men nu var det snarare en belastning eftersom jag inte fick någonting gjort och det stressade mig ännu mer än vilan det gav. Förslaget var då att jag skulle öka dosen. Jag åt fortfarande bara hälften av maxdos. Jag viskade fram att jag trappat ner dosen igen på egen hand för att jag inte stod ut med biverkningarna och att jag ifrågasatte att behöva ta huvudvärkspiller för att kunna äta lyckopiller.

Min läkare är en klok läkare så beslutet ifrågasattes inte utan jag erbjöds nya piller istället. Nu hade vi testat SSRI som gör mig för apatisk därför skulle vi testa SNRI som istället för att hämma återupptaget av Serotonin gör samma sak med Noradrenalinet. Förhoppningsvis skulle det göra mig lite mer aktiv, samtidigt som det skulle lindra ”depressionen”. Martina Johansson passade på att skriva om skillnaden SSRI/SNRI när hon svarade på min fråga om SSRI så det finns redan att läsa här.

Jag är inte så mycket för att börja med nya saker när jag inte har kontroll över vad som kan hända, så jag väntade med de nya pillren till efter en underbar semesterresa till Gran Canaria där jag fick vila och gå till dukade bord under en hel vecka.

Klicka bakåt
Del 1 – Mitt 2015
Del 2 – Första läkarbesöket
Del 3 – Sjukskriven
Del 4 – Dåtid
Del 5 – Citalopram
Del 6 – 50 %
Del 7 – Hög sänka
Del 8 – Upptrappning
Del 9 – Försäkringskassan
Del 10 – Depression
Del 11 – KBT

Klicka framåt
Del 13 – Venlafaxin

Tack för att du läste, välkommen tillbaka