I början av hösten 2015 remitterades jag till psykiatrisk klinik. De kan mer om depressioner och antideppressiva mediciner. Jag ville inte ha medicin, men gärna en neuropsykiatrisk utredning. Jag kände själv att något inte fungerade.
När jag kom till ”Allmäns psyk” fick jag göra flera besök hos en leg Psykriatriker (läkare specialiserad på psykiska sjukdomar). Vi gick igenom en tjock lunta frågeformulär som behandlade allt från min barndom och framåt. Jag fick också själv svara på frågor genom att uppskatta med siffror hur bra eller dåligt det stämde med min situation (likt det jag redan gjort på Vårdcentralen). Det kallas för Basutredning inom vuxenpsykiatrin.
Resultatet av utredningen blev återigen att jag var deprimerad. Det grundar sig bland annat på att jag var trött och apatisk, jag fick inte vanliga rutinsaker gjorda (både hushållsarbete och arbete) och jag har haft svårt att hålla igång mitt sociala nätverk. Jag har kommunicerat med få vänner via datorn och i övrigt mest med anhöriga, jag har inte haft ork att träffa så många som jag gjort tidigare i livet. Har jag någon gång varit iväg på något har det tagit flera dagar att komma ifatt. När man är trött känner man ingen glädje i att ens försöka. Självklart var min upplevda oförmåga att klara arbetet i skolan en stor del i samtalen. Jag försökte berätta om att det kändes som en torktumlare i huvudet av alla intryck som snurrade runt. Jag ville bara stänga in mig och ha det tyst. Jag ville inte ha någon form av ljud omkring mig när jag sen kom hem och uppskattade inte ens musik eller TV-program i bakgrunden. Jag som jobbat i en skola med flera hundra barn sen 2003 orkade knappt gå genom en korridor under rast, ännu mindre försöka fokusera på mitt ofta kvalificerade tankearbete.
När man har fått diagnosen ”deprimerad” måste depressionen åtgärdas innan man går vidare och söker om något annat felar. Det innebar för min del nya antidepressiva piller. Den här gången (oktober) fick jag Cymbalta (SNRI). Det blev ett kortvarigt försök pga illamående jag vägrade acceptera. Jag ville verkligen inte men kände mig tvungen. Ifrågasätter man behandlingar blir man inte omhändertagen alls och då är det bara att börja jobba 100% igen, och den orken fanns inte.
Bläddra bakåt
Del 1 – Mitt 2015
Del 2 – Första läkarbesöket
Del 3 – Sjukskriven
Del 4 – Dåtid
Del 5 – Citalopram
Del 6 – 50 %
Del 7 – Hög sänka
Del 8 – Upptrappning
Del 9 – Försäkringskassan
Del 10 – Depression
Del 11 – KBT
Del 12 – Ny medicin
Del 13 – Venlafaxin
Del 14 – Paus
Bläddra framåt
Del 16 – Ännu mera piller
Det måste finnas något annat sätt att lösa ”depressioner” på än med piller från läkemedelsindustrin! Om det nu är depression det handlar om…
Jag känner i mig så väl. Var iofs aldrig tal om piller för min del. Kanske spelade det faktum att jag var gravid in? Samt att jag genast avfärdade läkarens erbjudande om att prata med någon. Hade nog varit smart att inte ge mig något alternativ….