Så här är det. Jag har börjat ett nytt liv vid 61 års ålder. Jag sover som jag inte minns att jag gjort sen innan jag fick barn ungefär. Eftersom det är så länge sen (30 år) är det svårt att minnas hur det är att vakna utsövd. Hela min dygnsrytm har förändrats. Jag blir tröttare på kvällen, sover bättre (djupare och utan avbrott) och vaknar tidigare och känner mig då utsövd. Det känns som ett mirakel.

Jag försöker fortfarande att inte stressa upp mig med väckarklockor och så länge jag får vara sjukskriven (augusti ut) så är det viktigt att inte dras med i ”jag mår så bra att nu kör vi igen”-tempot. Jag jobbar halvtid och försöker ta det lugnt på morgnarna, innan jag ger mig iväg till skolan där jag arbetar.

Jag har fortfarande svårt att somna, men det är också stor skillnad mot innan. Jag vet ju att jag får luft och det är en trygghet jag märker tydligt mot hur det var innan.

Min stegräknare kan mäta hur jag sover, jag vet inte hur pålitligt det är, men det stämmer bra med min egen upplevelse. Jag glömmer oftast att utnyttja den möjligheten men jag gjorde det för att få före-och-efter-värden när jag började med min CPAP.

Första bilden är hur det var i april innan USA-resan och mittenbilden är första tiden med andningshjälp, då tillbringade jag mycket mer tid i sängen än tidigare och jag SOV ungefär som att jag inte kunde få nog. Den tredje bilden är hur det såg ut när jag hunnit vänja mig vid det nya livet. Jag har inte mätt sen dess och vet inte hur det ser ut just nu.

I all information jag läst står det att man ska ge behandlingen minst 3 månader innan man ger upp om det är kämpigt att vänja sig. För mig tog det några nätter under tillpassningen och sen var jag fast. Jag vill inte leva utan maskinen när jag vet att det gör så stor skillnad. Det finns ingen väg tillbaka.

 

Tack för att du läste, välkommen tillbaka