En blogg är till formatet en dagbok, som förväntas vara skriven i nutid.
När man hamnar i en lång, svart tunnel utan slut är det svårt att samla ihop tankarna till en dagbok och allra helst en offentlig. Jag är en person med stor integritet och stort kontrollbehov och därför har det varit svårt att skriva om den här resan löpande under 2015. Inte för innehållet i sig utan för att jag vill ha åtminstone lite kontroll över slutet innan jag ens ger mig in i att skriva från början. Det har tagit lång tid och jag vet inte ens idag 2 februari om jag har värst stor kontroll. Jag är i alla fall lite klokare och ska det bli något skrivet måste jag börja.
Eftersom många visat tacksamhet över att jag börjat skriva och många har hört av sig med välgångsönskningar, skriver jag det här inlägget för att påpeka att jag fortfarande skriver i DÅTID, dvs årsskiftet 2014-2015. Jag kommer att i den takt jag orkar och hinner skriva ikapp till nutid.
Igår (1 feb 2016) var jag till vårdcentralen och fick ut hela min journal och redan vid första genomläsningen får jag bekräftat det jag redan vet – mitt detaljminne sviker. I det här fallet för sammanhanget bara bagateller, men för er som känt mig länge är det en stor sak för mig att minnet sviker över huvud taget. Mitt sinne för detaljer är en stor del av min personlighet och den är numer förändrad och det måste jag lära mig leva med.
Här finns mycket att fundera över
Läkarbesöket jag missat:
För ordningens (mitt minnes skull) vill jag korrigera det jag skrev i mitt andra inlägg om den här resan.
Tillbaka till december november 2014
När jag satt på den där parkeringsplatsen ringde jag vårdcentralen medan jag grät. Jag förklarade för sköterskan att jag inte hade en aning om varför men att jag var rädd eftersom jag inte visste vad som var på gång. Det var en helt ny känsla för mig. Jag fick komma samma dag till en fantastiskt lyhörd och bra läkare på vår lokala VC.
Bara genom att se på mig och hur förstörd jag var, förstod hon han att det inte handlade om ”virus”. Hon Han skrev remiss på en massa prover och sen men sjukskrev hon mig inte och beordrade först vila och sen utan ett nytt möte två veckor senare. Då skulle jag få träffa en stationär läkare (hon) som passade mig bättre i den här uppkomna situationen.
Under den här perioden fram till nästa läkarbesök inföll den roliga Friendsveckan med hästarna och där kände jag tydligt att allt inte var som vanligt. Jag hade väldigt mycket ytlig stress och tålde inga påfrestningar alls, väldigt ovanligt eftersom det är roligaste veckan på året.
Jag hade alltså läkartiden dagen efter Friends redan inbokad för uppföljning av de tagna proverna. Proverna var helt ok trots att jag var helt under isen. Det här har hänt så många gånger tidigare under mitt liv. Jag har vetat att något är fel, men eftersom proverna är bra blir jag ”friskförklarad” och får gå hem utan hjälp.
Det första läkarbesöket i november, med en läkare jag träffade bara en gång, hade helt försvunnit ur mitt minne. Det fantastiska så här efteråt är att han förstod direkt vad jag behövde, en fast punkt att luta mig emot och därför fick jag återbesöket i början av december hos en fast placerad läkare som jag går hos fortfarande.
Klicka bakåt till:
Del 1 – Mitt 2015
Del 2 – Första läkarbesöket
Del 3 – Sjukskriven
Klicka framåt till
Del 5 – Citalopram