Igår tänkte jag utveckla vilka måsten jag tog bort 2020 och hur det påverkade mig. Istället handlade det om Borrelian jag genomled eftersom jag fick en fråga på det. Jag testar att skriva om måsten idag så får vi se vad som händer. Det roliga för mig med att blogga är att tankarna får egna vingar och far ibland iväg dit jag aldrig tänkt själv. Väldigt bra terapi.

Under tiden jag varit konvalescent efter Borrelia (2019-2020) och förmodad covid-19 (mars 2020 men jag testades aldrig) var den fysiska orken och den mentala skärpan det som drabbades värst. Jag var apatisk och inte längre intresserad av att arbeta med hälsan som jag gjort större delen av mitt liv. Det var orsaken till att jag började lätta på det som varit självklara regler tidigare. Det var inte så att jag från ena dagen till nästa släppte på allt.

Svag nerförsbacke

Det började med att jag inte hade någon matlust och för att få i mig någonting hade vi tex yoghurt hemma (jag äter normalt inte komjölksprodukter), jag handlade lättåtkomliga charkuterier (fortfarande glutenfria) och andra genvägar som vi inte haft på länge. Var jag hemifrån åt jag något jag hittade istället för att vara utan. Det lilla jag åt (pga. dålig matlust) blev för lite, jag brukar låta bli helt istället för att äta fel. Det kunde bli en baconkorv på en bensinstation, en hamburgare utan bröd eller lite rostbiff från en mataffär. Ingen ordning alls och inga riktiga måltider och jag kände mig sällan nöjd. Jag blev mer och mer irriterad på att inte hitta mat, när jag inte orkade själv.

I takt med att tiden gick började jag välja andra val. ”Dagens rätt” på olika matställen och ”Wraps” på bensinstationer. Det blev mer kompletta måltider och jag mådde mentalt bättre. Det blev inte så stort utfall på glukosmätaren som jag trott och det kändes alltmer som att kroppen numer klarar kolhydrater bättre. Jag for inte märkbart illa av gluten på kort sikt, det lilla som blev av enstaka måltider när ingen annan mat fanns. Hemma var det lika ”kolhydratfritt” som vanligt även om maten var lite enklare, sämre och inte lika ren som jag är van. Jag var helt inne på att äta ungefär 80% som jag brukar och vid behov komplettera istället för att låta bli.

Slalombacke…

När den annorlunda sommaren kom, blev det lite nya vanor. Vi åt glass och bär, frukt och annat som växer och som jag låtit blir under alla år. Då var jag inte sockerfri heller. Så först successivt lite gluten och sen både vanligt socker och frukt, men inga jättemängder. Bara ovanligt för mig som varit väldigt strikt i så många år. Inga längre dikeskörningar bara enstaka måltider. Eftersom staketen blivit lägre, blev också avstegen fler, men fortsatt inte mer än 20-25% om jag uppskattar grovt. Jag höll mig som vanligt största delen av tiden.

Den stora behållningen var att alla måsten och förbud var borta och det var väldigt läkande för min trötta hjärna. Jag hade fullt upp med att orka jobba klart de sista månaderna innan pension. Nu först förstod jag hur slitsamt det varit att hålla kosten så strikt under så lång tid. Jag har haft samtalshjälp under min tid som utbränd och flera gånger fått rådet att släppa tankarna på kosten och vila istället. Det kändes otänkbart då och nu blev det verklighet och jag kände bara befrielse.

Tid för reflektion

Under hösten funderade jag mycket hur jag skulle gå vidare. Friheten smakade gott och livet blev väldigt mycket enklare. Att jag jobbade min hälsoresa baklänges och fick en hel del försämringar störde mig inte så mycket. Lugnet av att inte vara ett skyltfönster för LCHF-världen var värd mer. Jag funderade allvarligt på att avsluta den här bloggen och tacka för mig.

Nånting hände och här är jag

När allt lugnat ner sig och jag kände att jag bara gör det jag själv har någon behållning av, tackade jag ja till Martina Johanssons fråga om jag ville vara ”sidekick” med rollen ”erfaren deltagare” på hennes nya och digitala nybörjarkurs. Mina egna tankar just då ledde åt ett annat håll. Jag ville testa fram min egen optimala kost utan påverkan av ”hur det ska vara enligt dem som tror de kan skapa dieter som passar alla” dvs en optimal och unik kost som bara är för mig, där jag befinner mig just nu. Där ingår en hel del av det jag testat det här halvåret, men inte allt.

Sen 2021-01-01 är jag tillbaka på min vanliga keto med skillnaden att jag bokför precis varenda tugga i en kostlogg Martina läser och kommenterar. Jag bokför många fler saker än maten i samma logg. Sådant Martina tycker är viktigt för hälsan. Förutom loggboken har vi en privat Facebookgrupp där alla deltagare stöter och blöter de frågor som kommer upp i både text och bilder. Varje vecka får vi en sammanställning av hur veckan gått och videoföreläsningar där Martina går igenom frågeställningar hon hittat i våra loggböcker och i Facebookgruppen.

Det är väldigt spännande både att vara deltagare och att bli coachad och att skriva peppande kommentarer till deltagarna. Någonstans där började jag sakna bloggen, för en hel del av det jag skriver i gruppen vet jag att många av er läsare skulle gilla. Nu när jag väl börjat skriva märker jag hur terapeutiskt det är. Jag tömmer ur hjärnan via tangentbordet och måste tänka och reflektera innan jag trycker på Publiceraknappen. Som pensionär har jag möjlighet att prioritera det jag vill och just nu känns det här roligt igen.

Det är exakt 4 månader sen jag försökte ta mig igenom en tuff antibiotikakur mot en gammal Borrelia som förstört mycket i mitt liv. Jag som kände mig friskare än på decennier när jag fyllde 64 i maj förra året såg fram emot ett upplopp mot 65-årsdagen och en målgång där jag skulle vara frisk och medicinfri. Så blev det inte och tur är väl det. Vi ska inte ta någonting för givet när det gäller hälsan. Det är en gåva vi får varje dag.Vilken stund som helst kan något helt annat än det vi planerat inträffa.

Jag bloggade till dag 10 under den där 21-dagarskuren och slutade när jag inte alls mådde bra. Du kan läsa om det eländet bakåt i bloggen.

Min gamla vän dr Annika Dahlqvist kommenterade det sista inlägget så här:
Själv skulle jag definitivt i första hand ha provat kolloidalt silver, ca 15 ml 5 ggr dagligen, före Doxyferm. KS är biverkningsfritt.
Dessutom D-vitamin, C-vitamin(askorbinsyra) i gramdoser, en en flaska vatten som man duttar av under dagen, och strikt ketogen kost förstås.
Det var bara att precis så har jag levt de senaste åren. Jag både solar utomlands och tar D-tillskott, kämpar med C (Askorbinsyra) och tar även det omdiskuterade KS om än inte exakt i den dos Annika skrev. Problemet var bara att det inte hjälpte och att jag var så innerligt less på att känna mig så väldigt ur form. Det var med bävan jag valde en dubbel kur Doxyferm på 21 dagar, men jag såg ingen annan utväg just då.

Antibiotikakuren var slut i början av vecka 9 och då var jag i ett bedrövligt tillstånd. Jag var darrig, svettig och så trött att jag snubblade på platt mark. Vi dansar varje måndag och den veckan minns jag att det var en helt obegriplig ansträngning, helt ovan det jag var van vid.

När det hade gått några dagar hade jag börjat sätta mig in i och förstå hur det nya coronaviruset drabbade alla dem som inte blev jättesjuka och inlagda på sjukhus. En seg och långdragen virusinfektion med många märkliga symptom. Ju mer jag läste och följde andra som var testade positiva var jag tvungen att inse och acceptera att det kan ha varit covid-19 jag drabbats av direkt efter (eller möjligen under?) antibiotikakuren. Under hela den här perioden åt jag som vanligt – dvs ketogent med påvisbara ketoner – och jag tog mina kosttillskott varav jag mer än dubblade Askorbinsyran. Jag märkte skillnad på infektionen de dagar jag missade. Det var som att jag inte kunde utrota, men väl kväsa symptomen och hålla dem vid en uthärdlig nivå. Jag hade måttlig feber, gräslig snuva men inga direkta andningsproblem. Det ovanliga var brännkänsla, krypningar och små envisa utslag och säkert en hel del jag redan glömt. Märkligt var det i alla fall.

Jag tänker inte sammanfatta hela förloppet men jag var sjukskriven och hemma från jobbet under 7 veckor och de läkare jag hade kontakt med på VC sa att det var tydliga covid-19-symptom om än lindriga. 20 april var jag tillbaka på jobbet.

Måndag den 18 maj blev jag kvar hemma helt matt och märkligt ansträngd. Jag har en egen saturationsmätare som hade larmat om för låga värden en tid, men jag tog den inte riktigt på allvar eftersom det är en sån billig man köper och jag märkte ju ingen direkt andnöd som många pratat om under den här coronatiden. Jag blev sängliggande på eftermiddagen och ringde VC som gav mig en tid direkt på morgonen den 19 maj. På VC gjordes EKG, blodtryck och syremättnad (vi jämförde med min mätare och den stämmer) och eftersom jag fick akut remiss till St Görans akutmottagning där jag blev liggande uppkopplad under 10 timmar så var det helt klart något som var fel. Med den belastning de har blir man ju inte liggande i eget rum längre än nödvändigt. Det var ingen tid alls i väntrum utan direkt in till maskinerna. Saturationen var låg (syresättningen av blodet) och i kombination med hög vilopuls var det oroväckande. Det blev en akut datortomografi och en massa prover tagna. Trots att det påstås att de då bara provtog de som ska läggas in¨var covidtestet det första jag fick göra efter att EKG var kopplat. Är jag SÅ sjuk han jag tänka och en liten oroskänsla infann sig.

Sent på kvällen mot min 65-årsdag blev jag friskförklarad från covid-19 och fick åka hem. Den låga saturationen kvarstår nattetid och får utredas vidare av sömnkliniken. Tänk om jag vetat det crescendot när jag för 8 år sen startade den här bloggen och till och med har haft med just den födelsedagen i bloggtiteln.

Vad händer nu?
Målet med bloggen var min 65-årsdag och att jag skulle möta den som en frisk och pigg pensionär till skillnad mot det tillstånd jag befann mig i när jag startade 2012. På mer än ett sätt har jag nått mitt mål flera gånger om. Jag är förhållandevis frisk och ännu medicinfri men dagsformen kunde verkligen vara bättre och 65-årsdagen som jag så mycket sett fram emot hade ju kunnat börja lite roligare än i en taxi på väg hem från akuten.