Först av allt vill jag tacka alla er som läser, skriver och uppmuntrar. Det betyder väldigt mycket för mig och är till stor inspiration. Jag blir lika förvånad varje gång det ramlar in uppmuntrande kommentarer på sådant som jag själv inte tänkt var så mycket mer än min egen historia. Många av er har jag träffat och flera av er är mina vänner. Från början kändes det lite pirrigt att ”vika ut sig” för bekanta, när vi kanske har en helt annan relation när vi träffas. Nu har jag vant mig vid det och det känns inte längre lika konstigt.

Jag vill också tacka alla er som läser utan att ge er tillkänna. Med tanke på hur många som besöker bloggen varje dag är ni väldigt många och jag är lika glad för er. Eftersom ni kommer tillbaka regelbundet (det finns statistikprogram som berättar sånt för mig) så utgår jag ifrån att ni hittat något som känns värt att återkomma till och det uppskattar jag. Jag gillar statistik eftersom jag är en siffermänniska, men jag förstår mig inte riktigt på webstatistik, så därför kommer jag inte kommentera det så mycket, mer än att säga att det är – amazing när tusentals, ja faktiskt, är här och läser varje dag.

Idag vill jag också nämna alla er som vill höra av er och tacka eller ställa frågor, men som inte vill göra det på bloggen utan hellre skriver ett mail. Flera av er har jag träffat och då känns det extra värdefullt eftersom jag ser ett ansikte framför mig.

Det är ofta händelse i det dagliga livet som inspirerar mig till vad jag skall skriva och idag kom ett brev, eller rättare sagt ett mail.

Jag har läst samma fråga på flera bloggar, men den här gången var den personligen ställd till mig och det grep tag i mig.

”Du verkar ha kommit ur ett sockerberoende, hur har du burit dig åt? För mig känns det inte möjligt”

Jag skall absolut skriva mer om det framöver eftersom det verkar vara många som kämpar och kanske har jag någon liten nyckel som kan hjälpa till. Bitten Jonsson brukar prata om att samla verktyg och det tycker jag är klokt. Det har hjälpt mig mycket under åren. Det viktigaste tror jag är att inte ge upp och tro att man är ett hopplöst fall. Ingen är hopplös och det finns alltid en väg, men den kan se olika ut för alla.

När det är som värst, är det bara att kämpa timme för timme. Ha inte för stora mål och tro inte att det är över för att du klarat en vecka eller två.

Om du faller så ta inte chansen att stanna i gropen, det blir bara värre att ta sig ur.

Lär gärna mitt dagboksinlägg från 2004 om du inte läst det tidigare.

Tack för att du läste, välkommen tillbaka