Vi är i frukostmatsalen på Stadshotellet i Piteå. Jag har frågat om matfettet till smörgåsarna – Bregott. Jag har hittat ägg tillräckligt för ett halvt kompani, tror ni de använder pulver till äggröran då?
Man vet aldrig, så jag tog bara lite och kompletterade med ett löskokt ägg med skal. Hårdstekt bacon är inget jag drömmer om, men ett par bitar fick vara ok. Prinskorvarna fick vara, de smakade tveksamt. Istället fick det bli lite paprika och gurka, några skivor ost med Bregott och en skiva leverpastej för att det är så gott. Inget LCHF-kaffe idag. Lattevispen och kokosfettet är kvar på rummet.
Fy vad less jag är på dessa analyser så fort man skall äta något. Ändå är det någon slags njutning att äta frukost på hotell medan dagen gryr utanför fönstret. Det är verkligen skillnad på ljuset så här långt norrut och jag tycker det är mysigt att uppleva det ibland som kontrast till det vi har hemma. Där är det alltid ljust vid 8 oavsett tid på året.
Har långsamt (och plågsamt) äntligen kommit till insikt: det är inte värt stundens njutning. I förrgår åt jag kladdkaka á la LCHF och bara det var för mycket efter ett par veckor med riktigt strikt kost. Sen kom förstås lilla vattenkilot som ett brev på posten! Ska bli intressant att se hur lång tid det tar innan det försvinner.
Kul att du är tillbaka!
Insikterna är ofta plågsamma. Jag har haft väldigt svårt att skiljas från feta mejerier.
Ja, det var verkligen bekvämare ”förr i tiden” när man kunde äta och njuta av det man ville. Men så fick man betala för det efteråt, i form av ond och uppblåst mage!
Det är så himla lätt att hoppa över skaklarna när god mat finns tillgänglig framför ögonen. För mig har det tagit många år att inse att det kommer surt efteråt och inte är värt den eventuella njutning jag känner just när jag äter.