Jag har haft en last genom livet som följt mig ända sen jag var liten och det är kakor. Vanliga ”torra” småkakor. Inte kladdiga, inte gräddiga och inte särskilt märkvärdiga.
Julens småkakor – inte lika frestande när Drömmarna saknas
Jag kommer från en släkt där man bakade minst 7 sorters småkakor så fort det var dags för minsta lilla kaffebjudning. En sådan bjudning kallades ”kafferep” och det gick ut på att överträffa varandra både i antal sorter och i övrigt som skulle bjudas. Förutom dessa småkakor var det bullar, mjuka kakor i olika former, rulltårtor, bakelser, vanliga tårtor, frukt, godis och andra nyttigheter som skulle inmundigas innan kalaset var slut. Jag och mina bröder vallades runt på dessa kalas av min mor som alltid var orolig för att vi skulle skämma ut oss på något vis. Ett knep hon hade var att stoppa i oss ordentligt med mat innan vi gick bort så vi inte skulle ”länsa kakfaten”.
Det fanns en oskriven regel och det var att man absolut inte fick ta mer än en av varje sort, men också att man SKULLE ta en av varje sort. Gjorde man inte det blev man trugad tills man gav sig. Jag minns särskilt en av pappas ogifta mostrar som stod bredvid sina kakfat och pekade ut vilka kakor som var färska. Jag har efteråt undrat hur gamla de var som hon inte pekade ut (det var inte aktuellt med frys på den tiden).
Jag var aldrig trögbjuden och behövde inte trugas alls, tvärtom gick jag när kalaset led mot sitt slut frivilligt ett varv till och åt av de icke färska kakorna (efter att de färska som blivit över åter förpassats ner i sina burkar).
Min mamma var proffsbakerska. Hon skulle absolut kunnat baka till försäljning om hon varit aktiv idag. På den tiden bakade ”alla” husmödrar så det var aldrig aktuellt då. Eftersom mamma var så duktig och jag bara har bröder var det ett slags förvaltarskap att ta över denna fingerfärdighet att kunna baka ”krås” som man kallade småkakorna i min släkt. Jag har alltså bakat (och ätit) massor av kakor i min dar och det är väl kanske en av orsakerna till min överkänslighet mot socker.
1993 när min yngsta dotter var nyfödd bestämde jag mig för att sluta baka. Jag visste att jag kan inte baka utan att själv äta och många gånger bakade jag just för att få äta oavsett vad jag bestämt mig för innan. Vi kom på den här julen att den dottern som just fyllt 19 inte ens vet att hennes mamma faktiskt kunde baka en gång i tiden åtminstone.
Nuförtiden finns det nog inte så många kvar i min släkt som fortfarande bakar på det viset och jag skulle gissa att ingen samtidigt har det antalet sorter vid samma bjudning. Det är väldigt länge sen jag utsattes för frestelsen med småkakor och jag har faktiskt inte saknat dem.
Så hände det i år – att jag fick möjligheten att äta hembakade Drömmar, precis den kaka som alltid varit min stora favorit. I min värld – kakornas kaka. Torrast av alla torra och intetsägande i mångas ögon, men en konst att baka. Mamma köpte äkta smör en enda gång per år och det var när julens Drömmar skulle bakas. Hon var mycket för att höfta, men när degen till drömmarna skulle blandas kom hushållsvågen fram. Då var det EXAKT rätt proportioner som gällde. Hon lärde mig även knep om hur man enkelt får kakorna EXAKT lika stora på plåten.
Jag tackade av bara farten och väl inövad vana i år nej när kakorna vid julkaffet bjöds första gången, men jag fattade inte då vad jag tackade nej till. När jag senare på kvällen skulle lägga undan vad som blivit över insåg jag plötsligt – där låg min barndoms Drömmar och bara väntade på att bli inte bara smakade på utan ätna på riktigt med en kopp kaffe till. Om jag höll mig till regeln att bara äta EN?
Mitt samvete förbjuder mig att ljuga så svaret är – nej.
Om de var godkända?
Absolut – min mamma skulle bli lycklig över att veta att hennes älskade barnbarn har en så fantastiskt duktig flickvän och jag fick ytterligare en frestelse att träna bort i framtiden. 🙂
Tack för att du läste, välkommen tillbaka
Så kul att läsa. Jag trodde att jag var ensam om att vara missbrukare på torra ”tråkiga” småkakor. Fast när jag var liten gillade jag inte kakor, bullar och tårtor. Inte de som min mamma gjorde, konstigt!
Man åt men det var inget speciellt, men med åren så kom det ökade suget. Tillsammans med andra så uppförde man sig och åt 1 eller 2, men ensam… jag då tryckte man in tills det rann genom örona eller att kakorna var slut.
Så skönt att den missbrukartiden är över…
Ja vem minns inte kafferepen man fick följa med på. Det som var sträng lag var att alltid börja med bullen, vågade man bryta den lagen att skippa tråkiga bullen och gå på småkakorna direkt fick man en sträng blick från modren och man visste att bannor väntade på hemvägen. Det ansågs mycket ohyfsat att inte ta en bulle före kakorna.
Precis så var det Ethel, jag märker direkt att du har rätta känslan över hur det var.
Det där med bullarna förstod jag aldrig för jag tyckte bättre om småkakor. Det var en tant som hade vaniljbullar och då kunde man offra sig på dem utan att ”lida”.
Jag känner igen allt du skriver! Jag har också älskat kakor sedan barnsben. När det var kalas och man inte orkade äta av allt, fick man med sig hem. Kommer ni ihåg tårta och kakor som skickades med hem i en papperspåse till barn som inte var med på kalaset?
Jag somnade med en kakpåse i handen en gång och var väldigt ledsen på morgonen att det bara var ”smulekakor”.
Mera Mardrömskakor nu för tiden, alltås ;P
Jag har själv varit väldigt duktig på att baka kakor. Och även tyckt det var kul att baka och älskat att äta!
Nu kan jag tycka att det är tråkigt att jag inte bakar längre, så att mina barnbarn kan få ”goda” minnen av att ha en farmor som bakar goda kakor. De som jag gör , de få gånger jag bakar, faller inte i smaken eftersom de inte är särskilt söta. Och är det ngn form av sötning i så gillar dom inte det , om det är Sukrin eller liknande.
Det känns som att en del av min identitet har gått förlorad efter att jag börjat med LCHF!. Den som bakade mycket och gott.
Nu när jag håller mig mätt på mat är varken kakor, godis och glass särskilt frestande längre! Så skönt!
Förut när jag bantade så upplevde jag alltid att det kom en ny sort av ovanstående, som jag bara ”måste” smaka! Och så var det kört med bantningen!
Att slippa vara sugen är så befriande!
Tack för ett underbart kåseri (känns detta inlägg som), som jag högläste för min man!
Ha det allra bäst!
Jag ska väl lägga till att det numer inte blir några kakor, varken köpta eller hembakade. Jag själv har sällan eller aldrig bakat några. Mina favoritkakor var nog syltkakor dock eller formar, såna där med grädde och sylt. Men det var länge sen. Numer blir jag inte frestad, jag mår inte bra av sånt som är sockrigt. Har testat. LCHF har ju förändrat smaklökarna – allt sött är hemskt sött!
Många är de mördegsdegar och negerbollsdegar och sockerkakssmetar och kokostoppsröror som inte blivit det de var tänkta att bli… åtminstone inte mer än i bästa fall halva degen/smeten…
Min mormor var en hejjare på att göra nån slags rullrån. DÅ var det svårt att inte länsa fatet, när de kom fram, kan jag säga. Och en klimp som serverades till blåbärssoppan. Man var ju tvungen ta soppan oxå, men man tog så stor bit av klimpen som man vågade, och tog gärna påfyllning av den, men visst inte av soppan…
Man var ju tvungen sitta på händerna när man var barn, till jul och födelsedagar och andra högtider, när det serverades kakor och bullar… För som du skriver, man fick ju bara ta EN av varje. Vaddå EN??? Även om det var sju sorter, så bara EN av varje… Varför då duka fram MER än en per skalle???
Min farmor var en hejjare på att göra mannagrynsgröt! Ingen annan kunde göra lika god mannagrynsgröt. I den fanns, förutom gryn och mjölk och salt, även grädde, smör och socker! Sen åt man med socker, kanel och mjölk. Den har jag lyckats lära mig göra som vuxen, åt mig och mina barn, men inte nu längre!
Min dagmamma var en hejjare på pannkakor! Och alltid fick vi efterrätt, typ glass, men bara OM VI ÅT UPP, annars fick man ingen efterrätt… Vet inte än hur hon gjorde dessa pannkakor, har inte lyckats härma, men kommit ganska nära ibland, men inte mitt i prick. LCHF-pannkakor är inte goda, så det görs inte pannkakor numer. Äggplättar kan jag göra ibland. Duger.
Ja kära nån, många degar har blivit gjorda utan ens att jag haft en kaka i åtanke 🙂
Jag känner igen mig, just småkakor är också en sån där sak på ett kaffebord som jag har svårt att säga nej till och min favorit på kakfatet är nog bondkakan men även andra kakor med nötter el chokladprickar i.
Även om jag nu har nått min vikt så är varje kaffebord en kamp precis som så mkt annat i mitt liv. Enda skillnaden i dag är att jag har lättare att äta max en el två kakor iom att jag alltid är mätt pga att jag äter efter klockslag och mängd. Det är min räddning för ev överätning, hetsätning, tyck- synd-om-mig ätning el du-har-varit-så-duktig ätning.
Min enda räddning för att inte gå upp i vikt igen är just att aldrig vara hungrig, ha koll på portionsstrl och innehåll. ;))) Alltid en portion protein m grönt/frukt innan jag ens en gång får närma mig kakfatet el chokladen. Är jag det minsta omedvetet hungrig så kan jag inte stå emot med viljan, jag är tyvärr väldigt tillåtande emot mig själv då det gäller godsaker.
Att vara hungrig är dömt att misslyckas, men det är jag tack och lov väldigt sällan.
Härligt med småkakor, det väcker minnen hos mig. Min mamma köpte nog aldrig kaffebröd. Hon bakade allt själv, utom om vi var på landet, då blev det köpekakor. Kan de ha hetat ”Ambrosia”. Det var typ olika rån, har jag för mig. Jag är uppvuxen i stadsmiljö, inte på landet. Köket var ju mammas bästa ställe (1 rok). Inte var det väl så konstigt att kvinnorna tog hand om köket på 40-talet! Många kvinnor hade ju bott inneboende hos någon hyrestant tills de gifte sig och lyckades få en egen lägenhet till den blivande familjen. Dessutom var det krigsår. Den generationens kvinnor har ju fått stå lite i skamvrån med sitt hushållsarbete. Sju sorters kakor och mer därtill kunde dom!