Söndagslyx för mig är när sonen kommer hem och lagar mat åt oss. Förra söndagen var en sån dag. Både han och flickvännen äter LCHF så det kan inte bli bättre.
Vi fick en fläskkarréskiva under hemlagad (väldigt god) bearnaisesås som täcke och en grönsaksgratäng som var bland de godaste vi ätit. Vi satt och suckade över hur gott det var och så började det där som jag hela tiden försöker träna bort, man äter lite till, lite till, slickar serveringsskeden och det sista i gratängformen, ingenting får gå till spillo.
Jag tog en bild innan jag åt, för det luktade så gott, men jag har inget recept och sonen är som jag, han lagar aldrig samma mat två gånger utan efter principen ”det blir som det blir”. Den här gången borde vi verkligen försöka rekonstruera ett recept eftersom det var så oerhört lyckat.
Fläskkarré under hemgjord Bearnaisesås med Grönsaksgratäng på blomkål och broccoli
Syftet med det här inlägget var inte i första hand att fresta er med sonens goda mat utan att ta upp varför det är så svårt att sluta äta när det är gott. Som ni ser är det inte någon mager anrättning efter ett Viktväktarrecept utan äkta LCHF med betoning på HF. Jag kan alltså inte skylla på att jag inte blev mätt, för det hade jag säkert blivit utan att ta om av den goda gratängen (Jag minns det var en blandning av färsk blomkål, broccoli, purjo och lök med osttäcke och förmodligen grädde som gratängsås. Kryddningen är jag osäker på, men jag kan fråga om han minns.)
När jag får smak på något så sätter reptilhjärnan igång och jag äter tills det är slut. Jag hade tur den här gången för vi var fyra som gjorde likadant, så det hann inte bli så mycket och det var rätt oförargligt…
Men beteendet….!
Man blir aldrig bättre tydligen.
Tack för att du läste, välkommen tillbaka
Det där med recepten hade ju inte varit så tokigt annars – speciellt när det gäller Bearnaisesås. Jag har prövat lite olika recept, men inte hittat det där ”helt riktiga”.
Bearnaisesåsreceptet kan jag nog fixa fram…
En sak som funkat för mig är att ha kvar grytorna på spisen så att man får gå en bit för att fylla på. Äter också mer än jag behöver om jag får chansen om det är gott och tyvärr är det för det mesta gott iom att jag har blivit en duktig matlagerska sedan jag började med LCHF även om jag också aldrig följer ett recept utan höftar mig fram. Jag expremiterar gärna i köket både med kryddor och kombinationer av råvaror. Men just det där med att aldrig ställa grytorna el uppläggningsfat på bordet får mig att kunna låta bli det där extra.
Vi har så gott som alltid grytorna kvar på spisen… Det hindrar oss dessvärre inte…slickade skeden och skrapade formen gjorde vi när det var dags för diskmaskinen. Ingenting gick gå till spillo.
Du får helt enkelt bestämma dig 😉 Nej vet hur svårt det är! För en så där tio år sedan bestämde jag mig tex för att inte smaka av korven medan jag tillagade den, förvånat upptäckte jag att det tom blev kvar falukorv till matlådorna men det tog några år till innan jag kunde erkänna för mig själv hur mkt jag egentligen smååt medan jag tillagade maten och efteråt i samband med disken. I stället för soporna gick allt genom min mage och allt extra la sig runt min midja. Dom där hjärnspökena är svåra att få bukt med men det går även om vägen dit kan vara nog så svår!