Jag har haft många funderingar kring mjölmat senaste tiden och då särskilt pannkakor och vad de gjorde med mig under den tiden jag var så beroende av sådan mat att jag åt mig till vad vi kallar paltkoma – dvs det dästa tillstånd som uppstår just efter mjölmat och som jag tror många tror är ett naturligt tillstånd eftersom det är helt legitimt att ”vila på maten” eller ta siesta.

Under veckan som gick var det Alla hjärtans dag, en dag då det verkar helt tillåtet att äta hur många röda, söta geléhjärtan och även annat godis som helst. När man som jag är ganska uppmärksam på hur omgivningen reagerar så är det helt påtagligt hur alla dessa dagar att ”fira” ökat under året och hur dessa dagar legitimerar godisätande även på arbetstid, som för min del är skoltid då eleverna är förbjudna att äta godis (märklig dubbelmoral i mitt tycke).

Jag behöver inte stålsätta mig när det gäller den här typen av godis, det räcker med att läsa innehållsförteckningen en gång till så avstår jag. Vad jag däremot INTE räknat med iår och därmed inte stålsatt mig emot var konditoribakade vaniljhjärtan. Om jag får gå in i ett konditori och välja ett enda bakverk så står valet mellan ett fåtal lite torrare kakor som förutom Vaniljhjärtan kan vara Mazariner, Dammsugare (Pistacherullar) eller Biskvier. Bakelser och tårtor har aldrig tilltalat mig. Jag har någon slags regel nuförtiden och det är att OM jag faller för någon form av kaffebröd (vilket händer 1-5 gånger per år) så skall det åtminstone vara glutenfritt och så klart så lite sött som möjligt. Jag väljer helst inte det som är ”LCHF-bakat” med någon form av surrogatmjöl eftersom den tillåtna känslan tar över och det resulterar i överätning. Undantag kan vara om jag är bortbjuden och det bara finns en bit reserverad för mig. Att ha det hemma fungerar inte, jag har försökt så många gånger. Att det inte skulle påverka min vikt utan därmed vara ”tillåtet” tror jag inte på en enda sekund och att lära mig att ”bara äta en” verkar inte fungera. Problemet verkar vara att mina portioner med mat redan är så små avseende kolhydrater och protein och att jag därför inte har utrymme för detta som tillägg och att byta ut mat mot kakor gör jag inte heller.

Nehej – jag har min egen teori. Jag vet att jag förr eller senare faller och då gör jag det med flaggan i topp med ”äkta vara” utan att få dåligt samvete för det. Varje gång jag klarar mig utan fall (skulle gissa att det är 99 gånger av 100 med tanke på hur det ser ut på mitt jobb). Jag kallar det inte ens längre för fall, det gör mig bara deprimerad, jag kallar det för högst medvetet undantag och det är inget jag planerar för, utan det bara blir så när tillfället dyker upp.

Jag vet att jag skrev om det här före jul, för adventstiden är en sån period när jag kan göra sådant avsteg med tex glögg och/eller clementiner. I julas hittade jag första gången glögg jag kunde dricka så det blev bara några clementiner. Under julhelgen blev jag överraskad av min barndoms hembakade kakor och sen dess har jag nog klarat mig om jag inte förträngt något dvs något mindre än 2 månader.

På mitt jobb kan det stå något på bordet i personalrummet flera gånger i veckan och det där var verkligen ett problem i början för 8 år sen, men nu bekommer det mig inte om det inte blir som det blev nu i veckan dvs – äkta konditoribakade Vaniljhjärtan…

Jag skall inte visa någon bild  på det dignande fatet med 30-40 vaniljhjärtan och därmed fresta er, men jag skall berätta vad som hände och varför jag sen dess har funderat på paltkoman som kom som ett brev på posten efteråt.

När jag kom hem var jag inte sugen på någonting och allra minst mat, trots att jag borde vara hungrig. Jag kände mig inte alls ok, både yr och törstig och jag ville helst bara gå och lägga mig. Jag la mig på soffan för att vila en stund och kände faktiskt någon form av hjärtklappning också. Då kom jag på att jag skulle kolla mitt blodsocker. Jag gör normalt aldrig det någon annan tid på dygnet än fastande, men nu ville jag verkligen veta om det fanns någon orsak till mitt fysiska tillstånd.

Här fick jag svart på vitt vad som händer dvs det jag redan visste i teorin. När vi äter mer kolhydrater än vad kroppen behöver/vill ha går blodsockret upp (den toppen missade jag att mäta) för att sen dyka ner till bottennivåer innan det återhämtar sig igen.

Sötsuget regerar
Den här återhämtningen är det vi upplever på olika sätt eftersom allt är individuellt men för oss sockerlystna är det nog bäst att kalla det för olika nivåer av sug. Det vi då helst gör är att ta till ännu mera kolhydrater (ju sötare dess bättre) och så är berg- och dalbanan igång. Det blir nya toppar och nya fall tills vi i värsta fall ligger helt utslagna oförmögna att ens röra oss.

Kunskap ger handlingsförmåga
Jag har åtta års erfarenhet av vad som händer även om det var första gången jag fick det bekräftat med ett mätvärde. Jag har också en verktygslåda full av hjälpmedel att ta mig ur situationen utan att drabbas av panik. Som jag skrev tidigare tillät jag det hända genom att äta det där vaniljhjärtat tillsammans med påhejande kollegor (ja de gjorde stora ögon över att jag verkligen tänkte äta…) vad de inte vet är att jag faktiskt åt två (vink-vink-till-er-som läser) när jag ändå höll på :-), dvs sockermonstret tog snabbt grepp om mig och sa att skadan redan var skedd…

Handlingsplan

1. Lämna brottsplatsen så snart det är möjligt dvs se till att det inte finns mer att ta till för du kan i det här läget inte lita på dig själv.
2. Kom ihåg vad som händer när sötsuget kommer dvs känn igen känslan och upplev den inte med panik. Man är inte döende när blodsockret sjunker även om det känns så (obs jag pratar inte om riktigt diabetessjuka, de har andra regler).
3. Bota inte sötsuget med mera kolhydrater ens tillåtna sådana. Undvik i största möjliga mån mejerier och annat som innehåller lite kolhydrater.
4. Drick vatten och jag kom på att fett LCHF-kaffe var perfekt. Koffeinet gjorde mig piggare och fettet stängde hjärnans glappande receptorer.
5. Ät den mat du planerat äta oavsett du är hungrig eller ej, straffa dig inte genom att låta bli. Så gjorde jag alltid förr om åren. Hade jag ”trillat dit” i någon form straffade jag mig själv genom att inte äta mer den dagen.
6. Rid ut stormen timme för timme, det går över rätt snabbt om man verkligen står på sig. Faller man däremot är det bara att börja om.

Det är med skräckblandad spänning man kollar ketonerna dagen efter ett sådant äventyr och den här gången gick det bra. Min erfarenhet säger mig att det är ett par dagar senare reaktionen med sänkta ketoner kommer så jag fortsatte sköta mig exemplariskt och även om jag låg högre i ketoner innan detta lilla avsteg så håller jag mig fortfarande kvar på rätt sida 1,5-gränsen.

Min personliga reflektion
Var det värt den kaotiska kvällen? Det är ingen lätt fråga att svara på. Självklart gillar jag inte just kaoset med blodsocker i berg- och dalbana. Själva vaniljhjärtat var inte heller något så intressant att jag inte kommer kunna låta bli om det dyker upp igen.

Men….
Situationen som sådan kommer förr eller senare att dyka upp och jag kommer också att då tycka att det är värt avsteget även om jag inte idag vet vad det kan vara. Det ingår nämligen också i min verktygslåda att alla situationer som jag kan räkna ut i förväg kan jag stålsätta mig emot, de är de jag inte vet om som är svåra och därför vet jag heller inte hur jag kommer att reagera och det är det som är det fiffiga – jag får inte längre panik. Jag agerar som jag lärt mig och på några timmar är det över.

Vad är några timmar jämfört med hur det skulle kunna bli?

Tack för att du läste, välkommen tillbaka