Jag har inte bestämt mig för om det är bra att googla runt och läsa det som skrivs i kölvattnet av det man själv sitter och filosoferar om i sin egen lilla ankdamm.

Det som är intressant är i alla fall hur svårt det är att formulera sig så att det man verkligen vill kommunicera går fram till mottagaren. Det är en balansgång om man skall vara sändar- eller mottagarorienterad.

Många bloggare använder sin blogg som ett slags minaret, dvs en plats där de i princip oemotsagda kan stå och skrika utan att bry sig om hur mottagarna reagerar. Syftet kan vara att avreagera sig eller att protestera. Vissa lyssnar för att de förstår budskapet, andra påverkas inte alls och ytterligare en grupp blir förmodligen irriterade och kan av någon anledning inte hålla sig därifrån eller sluta munhuggas. Andra bloggare använder bloggen till att nå ut med ett budskap som går ut på att påverka mottagaren på ett eller annat sätt, dvs man är populärt mottagarorienterad kosta vad det kosta vill i trovärdighet. Oavsett syfte och budskap har nog alla bloggare det gemensamt att det finns en glädje i att få göra sin röst hörd utan att bli avbruten. Jag brukar kalla det att själv få stå på scenen så länge man har lust utan att man blir nerknuffad. Jag bestämmer själv när jag är klar.

När en del av det jag skriver får vingar och landar för att dissekeras  på andra forum och bloggar, får jag ibland lust att förtydliga mig, eftersom jag uppenbarligen varit oklar när det gäller viss fakta.

Ett sånt ämne är huruvida ketostillståndet är en form av svält eller ej. Frågar man ”experter” så avger kroppen ketoner i ett svälttillstånd dvs vi som ständigt lever i ketos lever på fel sida svältgränsen. Jag har själv en fråga till dessa ”experter” och det är om de själva upplevt tillståndet eller om det är ”kunskap” de förmedlar för att det under någon akademisk utbildning lärt sig att det är så? Mig veterligen finns det inte så gammal forskning på detta tillstånd att det hunnit in först i läroböcker och sen spritts på utbildningarna.

Svält är för mig ett ord/uttryck som handlar om långvarig brist på näring, dvs kroppen svälter och tär under tiden så långt det bara går på sina reserver tills det inte går längre och då inträder döden – oåterkalleligt. Att jag, fullt avlönad och mentalt frisk, 2012/2013 i Sverige, frivilligt skulle utsätta mig för det tillståndet är ju en ganska absurd tanke. För de som känner mig privat är det ännu mer absurt, jag är ganska otrevlig att umgås med om jag är det minsta hungrig. Läkarna Phinney/Volek i USA som är de som de sensaste åren lanserat det här sättet att leva i ständig ketos har med uttrycket ”starvation” i sina beskrivningar och då pratar vi om att ständigt befinna sig med ketonnivåer som är minst det dubbla jämfört med mina i sammanhanget ringa nivåer.

Den som verkligen svälter, skulle bli mer än glad över att få min frukost bestående av ägg med smör och kaffe med både smör och kokosfett, förmodligen flera dagars näring för den som verkligen passerat svältgränsen. För den som har kontakt med någon som utsätter sig för självsvält borde det vara solklart att vi som lider av stor övervikt inte ens är i närheten av den divisionen.

För er som är intresserade av siffror så går det utmärkt för mig att vara i optimal ketos och gå ner i vikt på 2000 kcal per dygn. Jag redovisar normalt aldrig kalorier eftersom jag inte tror att det är rätt enhet för att ens försöka resonera om hur kroppen fungerar. Om jag äter 2000 kcal främst från kolhydrater exploderar jag i viktökning och äter jag samma mängd kalorier från främst fett men också proteiner så går jag ner i vikt.

Skribenten Zepp på mitt samtalsforum Kolhydrater iFokus uttryckte det så bra med att:
Det handlar inte om matematik – det handlar om biologi.

 

Tack för att du läste, välkommen tillbaka