Mitt primära mål med det här experimentet är att testa mig fram för att hitta en matmodell som gör att jag återfår min normalvikt utan att behöva vare sig svälta eller registrera varje tugga jag äter. Sommaren 1982 nådde jag min målvikt med Viktväktarna efter flera års ständig hunger och ett enormt sötsug. Det var en outtalad norm att man skulle lida för att gå ner i vikt. ”I’ve been there, I’ve done that.”

Min första tanke var därför att inte ändra på mitt sätt att äta utifrån ketonvärdena utan att se var de landar på mitt vanliga sätt att äta. Den förändring jag gjort sen mitten av maj var att börja morgonen med mitt Magic Bullet Coffee, men utan resultat på vågen. Bara ett allmänt välbefinnande och det har faktiskt blivit ett behov.

Andra veckans ketonvärden liknar därför den första veckan.

Jag har gjort minnesanteckningar om hur jag äter får att kunna spåra orsaker i förändringarna. Dagen före den första dippen åt jag en väldigt lite chokladbit (något jag väldigt sällan gör normalt) och dagen före den andra, något djupare, dippen hade jag en ovanligt stressig dag på jobbet, därför finns heller inga anteckningar om hur jag åt. Mitt normala beteende vid den typen av stress är att jag hellre inte äter alls än äter fel. Det är ju en förmån vi LCHF-are har att det fungerar helt ok. Dessvärre kan jag istället ha ”ätit ikapp” dvs ätit större portion än normalt när jag väl kom hem till min egen mat.

Slutsats

Jag behöver ändra på någonting om mina ketonvärden skall öka över 1,5 som verkar vara den magiska gränsen för rejäl fettförbränning. Även om själva ketosen enligt det jag nyss lärt mig om The Ketone Zone startar redan vid 0,5 och är någorlunda etablerad vid 1,0 så verkar 1,5 vara en gräns man eftersträvar.

 

Tack för att du läste, välkommen tillbaka