Motion och muskelträning har aldrig varit min starka sida, även om jag gör mitt bästa och alltid tar nya tag. Antingen med någon ny metod eller med en ny träningsform. Som barn lärde jag mig aldrig springa och det var ingen som direkt tog ansvar för att jag skulle göra det heller. I skolan blev jag bänknötare och den som alltid fick underkänt eller med liten marginal godkänt i det oändliga antal övningar som skulle prickas av i lärarkalendern. Eftersom jag var uttagen att varje vecka gå på ”hållningsgymnastik” ansågs det förmodligen att jag hade något fel, men det var inget jag hört någon prata om. Slutbetyget säger rätt bra vad det handlade om och hade det varit idag hade jag förmodligen inte ens varit godkänd. I det närbelägna stallet där jag tillbringade min mesta tid som barn, skämdes jag över att jag inte orkade springa med hästarna lika länge som mina kompisar (dvs nybörjarbarnen leddes på den tiden runt av oss stallbarn och inte som idag av sina ofta lätt förskräckta föräldrar). För mig var det så självklart att jag var värdelös på allt vad kroppsrörelse hette att jag inte tänkte så mycket på det. Jag gick på ridskola så gott fickpengarna räckte och älskade ridningen tills jag i tonåren fick en ryggskada som tvingade mig att sluta. Jag blev ingen stjärna precis, men hästen gick åt rätt håll i någorlunda rätt form.

Som vuxen lärde jag mig om inte annat av kompisar att man skulle gå på Friskis & Svettis, simträna, utöva någon bollsport, åka skidor eller bara ”springa i skogen”. Röra på sig var viktigt. Jag gick på Friskis & Svettis och började med ”Lättpass”, men inte ens det orkade jag på bakersta raden genomföra, så jag bytte till ”ryggpass” som var betydligt lättare men förmodligen inte lika effektivt. Simningen övergick så småningom i vattengympa (med daglediga pensionärer) eftersom jag hade knän och leder som inte klarade simtagen. Bollsporter har aldrig varit min grej, även om Volleyboll och Badminton var det som gick minst dåligt i skolan. ”Springa i skogen” ledde till promenader eftersom och att jag aldrig orkade springa mer än max ett par hundra meter. Skidor har jag åkt utför och på längden ända tills jag fick barn, sen satte knäskador stopp för de äventyren. Mina skador har lett till läkarbesök och remisser till sjukgymnaster och de har på olika sätt kämpat för att få mig i form. Än så länge har det inte lyckats så bra, jag har alltid förevändningar (ofta skador) som hindrat mig att fortsätta. Jag har väldigt lätt att hitta orsaker.

Jag har alltid vetat att jag MÅSTE/BORDE göra något åt min situation och jag har hur många gånger som helst både börjat och tyvärr slutat mina små projekt. Ett sånt projekt var inköp av en motionscykel. Först en tråkig, jämnårig med mammas ”riktiga våg”, som aldrig gav mig lusten att använda den (hård och obekväm).

Den cykeln såldes och sen köpte vi en modern med en dator som ställde in ett program som gjorde att det blev tyngre/lättare att cykla enligt ett förprogrammerat schema. Det gick riktigt bra i början, för då tänkte jag att smärtan i underredet skulle gå över, men det blev aldrig så. Till slut fick jag inse att mina ben är för korta eller så är cykeln felkonstruerad. (Sadeln är så nära ramen det går). Den är också till salu om någon spekulant känner intresse.

På vintern är jag livrädd att halka och förvärra min redan kännbara knäskada. Jag använder broddade skor så gott som alltid men det räcker inte när man som vi bor på landet och det kan vara både oplogat och osandat och framför allt mörkt stor del av dygnet. Här finns inga trottoarer/gångbanor. Som ersättning för motionscykeln fick det därför bli ett promenadband. Utan dator och andra finesser, enklast möjliga. Jag vill ha möjligheten att göra något hemma, för skall jag åka någon annanstans och ev passa tider också är det lätt hänt att jag skjuter upp/ställer in.

Efter denna långa inledning, jag skriver inte om motion/rörelse så ofta, så det mesta känns oskrivet, vill jag berätta vad som hänt under tiden jag använt mitt gåband. Det är faktiskt lite av en revolution för mig och därför tänkte jag att det kan bli det även för någon annan, men jag lägger det under en ny rubrik så det här inlägget inte blir för långt och oläsbart.

 

Tack för att du läste, välkommen tillbaka