Egentligen har jag inte tid för bloggen ännu, men eftersom jag lovat berätta om min kraschlandning så gör jag ett inlägg och berättar. Först en resumé av Kretaresan och sen vad som hände i Milano några veckor senare.

Platån är äntligen bruten
Under hela sommaren och hösten har jag varit väldigt nöjd med mina framsteg och det är väl inte underligt när jag efter flera års platå har gått ner hela 10 kg under så kort tid som 3,5 månad. Jag har gått från att ha varit ”fet” till att bara vara överviktig om man räknar BMI och bara det känns som en seger.

Semestervecka på Kreta
I slutet av september och början av oktober var maken och jag en vecka på Kreta. Vi skötte kosten så gott som exemplariskt, de främsta undantagen för min egen del var vin lite oftare än hemma och lite mer mejeriprodukter. Inte alla undantag varje dag men när jag inte orkade stå emot längre. Den kretensiska yoghurten är så fantastiskt god och likaså både get- och fårost. Det jag kom fram till var att jag förmodligen tål get- och fårmjölk bättre än komjölk. Jag hade ingen våg att kontrollera mot, men uppblåstkänslan efter komjölk uteblir. Eftersom jag var konsekvent i testandet var jag rätt säker på skillnaden.

Besk eftersmak
När jag kom hem hade jag ökat fyra kilo och det kändes inte kul. Det var helt enkelt deprimerande och jag tog därför tag i det direkt och konsekvent med 5:2-fasta redan från måndagmorgon. Jag fastade måndag och fredag och då fastar jag från protein. Jag äter fett som vanligt och lika lite kolhydrater som vanligt. Jag äter middag dagen innan och middag på kvällen under fastedagen. En vecka senare var hela viktuppgången borta, men jag kom aldrig igång med någon ytterligare minskning förrän det var dags för en kort resa till Milano. Min man sjunger i en gospelkör som skulle på körresa och jag var med som ledsagare eftersom maken är synskadad.

Italy here we come
Vi hade aldrig varit i Italien och tog därför chansen att åka ner en dag tidigare för att hinna se lite av Milano i vår egen takt. Redan i somras bokade jag biljetter för att vi skulle få se Leonardo da Vincis kända målning Nattvarden. Gospelkören var från torsdag inbokad på ett hotell i en förort och vi visste inte hur stor chans vi skulle ha att på egen hand ta oss till Santa Maria delle Grazie i exakt tid för en visning som måste bokas månader i förväg. Vi löste det genom att redan på onsdag ta in på ett hotell 400m från klostret där tavlan finns och sen röra oss i de kvarteren tills det var dags för visningen. Det var en mäktig känsla och jag är så glad att vi verkligen genomförde det.

Första dygnet rådde vi oss själva. Vi kom fram sent på kvällen och hade lite svårt att hitta en restaurang som kunde servera riktig mat vid 22-tiden, men det löste sig tack vare att vi bodde så centralt i Milano. Det gällde bara att gå åt rätt håll och inte åt det håll vi testade först. Frukosten på hotellet var inte den bästa vi sett men helt ok eftersom de hade kokta ägg. Lunchen åt vi på stan och där hittade vi fantastiskt god och välgjord omelett med rikligt innehåll. Toppen helt enkelt. Omelett är alltid en livlina när man inte hittar något annat än pasta i olika former.

När körhelgen började blev det annorlunda. Helt oväntat om jag skall vara ärlig, för jag hade nog inbillat mig att maten skulle gå att lösa på något vis. Vi var nästan femtio personer från Sverige och ett par mindre körer från Italien som besökte en milanesisk gospelkör för en helgs samvaro med repetitioner, konsert och mässa. Vi bodde på ett enkelt förortshotell och blev skjutsade med buss till repetitioner/framträdanden i en stadsdel där det inte fanns någonting mer än caféer och barer öppet eftersom det var helg. Våra värdar bjöd på mat och det fanns ingenstans att smita iväg för att hitta något alternativ. Från början tog det emot, men det blev så att vi åt det som serverades och försökte göra det bästa av situationen.

Hotellfrukosten (7.30-8.00) var traditionellt kontinental men oerhört riklig dvs mycket att välja på av det som bjöds i form av bröd, marmelader, mjukost och fruktyoghurt. Inga ägg och inget köttaktigt. Vi åt 5pkt smör och 5 bitar mjukost till morgonkaffet.

Våra värdar turades om att laga maten och det var inte våra mattider som gällde. Första måltiden var torsdagkväll och då fick vi äkta milanesisk risotto med kokt kalvkött. Jättegott och jag åt riset med stor förtjusning. Det var massor av smör i. Eftersom riset var det enda som blev fel den dagen vet jag att ris med den tillagningen är inget jag blir upplåst eller får ont i magen av. Bra erfarenhet till en annan gång jag måste göra avsteg. Köttmängden var så liten att jag omöjligt hade klarat mig på det (mindre än under mina fastedagar och inget smör fanns att få).

Repetitionsdagen fick vi ett slags morgonfika kring 12.00 (!!!) och det bestod av en liten knapp espresso (några cl väldigt svart kaffe) och massor av kakor, frukt och även det vi kallar snacks dvs pinnar, ostbågar och chips. Vi klarade vi oss på bara kaffet men senare slank det ner lite frukt och visst märks det skillnad när man får närodlad medelhavsfrukt jämfört med vår importerade, så det njöt jag av. ”Lunchen” var ett litet eftermiddagsmål vid 16-tiden som var en pizzaslice dvs väldigt lite mat jämfört med vad vi svenskar är vana vid och efter den starten med frukt och kakor var alla vrålhungriga. Det löste vi med att hitta en liten bar bredvid hotellet när vi var hem och vände för ombyte. Där fanns varma mackor! Middag åt man på kontinentalt vis efter kvällens övning/konsert vid 21.00-22.00-tiden.

Sammanlagt blev det både pizza, lasagne, Pasta Carbonara och frukt som jag inte är van vid dvs varken gluten- eller kolhydratfritt. Jag klarade mig tack- och lov från magont under själva resan och det måste varit något av ett mirakel, för jag brukar reagera rätt kraftigt här hemma när jag får i mig det jag under åren lärt mig att välja bort. Maten var vällagad och förmodligen helt utan de e-nummer jag inte tål.

Kraschlandningen
När vi kom hem från Milano var det arbetsdag som vanligt på måndagen och under den dagen blev jag så sjuk på jobbet att min son fick köra hem mig och bilen. Jag mådde illa, fick frossa och förmodligen feber. Jag blev sängliggande med hosta och var helt svag och utan ork. Jag hade återigen ökat 4 kilo men den här gången var jag inte ens förvånad. Det enda jag reflekterade över var att det kan hinna bli så mycket på så få dagar där det egentligen bara var fredagkväll-söndag som blev heltokigt. När en vecka gått var jag tvungen att söka läkare för att få vara hemma en vecka till, det fanns inte ork att börja jobba så snart igen. Jag hostade så att jag vände ut och in på mig själv.

Köksrenoveringen
Att renovera ett kök är verkligen ett i-landsproblem och jag beklagar mig inte alls, jag bara förklarar situationen. Helgen efter Milano kom alla våra barn hem för att fira vår yngsta som precis fyllt 20 år. Vi firade henne genom att de 26 oktober fick riva köket åt oss (ända ner till betonggolvet och kala väggar) medan jag gick omkring och både frös (golvvärmen är avstängd) och hostade. Sen dess har vi kyl- och frys. Äggkokare, vattenkokare, mikrovågsugn och vattenkran finns i tvättstugan. Vi lever främst på ägg, kaffe och i övrigt mest kall mat. Vi passar på att äta när vi besöker IKEA och vi har även varit flera gånger på ortens krog.

Den här veckan skulle diskbänken kommit, men den är en vecka försenad. Nästa vecka är jag i Globen under Stockholm International Horse Show och veckan efter kommer våra nya bänkskivor och då skall köket förhoppningsvis börja bli klart. Golvet är redan klart och de flesta skåpen är monterade. Vi har plockat ihop, kört hem och skruvat ihop 22 skåpstommar och alla lådor. Kylen och frysen stod i hallen rätt länge, men de är nu tillbaka och fullt fungerande i köket. Mikron fungerar och så fort elektrikern är klar även ugnen.

Sammanfattning
Som LCHF-are kan man vara rätt tålig, det svåraste är som vanligt att äta borta. Jag kliver fortfarande på vågen varje dag och även om minskningen uteblir så har jag hanterat alla dessa för mig rätt ovanliga situationer bra, så ingen katastrof i sikte. Det är bara tiden som inte räcker. Jag är frisk igen, men det är fortfarande för mycket att göra för att jag skall kunna ägna bloggen så mycket tid och engagemang jag önskar.

Min viktkurva talar sitt tydliga språk. Jag har gått ner och trenden fortsätter även om den följer livets händelser. Jag hoppas att det är bestående och att jag har hittat rätt verktyg för att nå mitt mål dvs normalvikt innan jag fyller 65 och jag har många år kvar :-).

Det är lätt att se var Kretaresan och Milanohelgen infann sig.

 

Tack för att du läste, välkommen tillbaka