Det är väldigt lätt att tappa bort sig i entusiasm. När det går bra borde det vara lika viktigt att reflektera som när det går sämre. Dessvärre har jag missat det. Då tror jag istället att det är självklart att jag bara ska fortsätta på samma vis och fortsätta att skörda framgång.

När bromsen kommer står jag där och undrar vad som händer. Senare halvan av 2014 och 2015 har varit en sådan bromsperiod. 2013 mådde jag väldigt bra och gick som bonus ner 12-14 kg innan jag höll mitt livs första föreläsning under sommaren i Säffle (den föreläsningen finns inspelad hos Kostdoktorn).

Hösten 2014 och fram till nu har varit tunga på flera plan. Därför är jag så extra glad för min LCFH-vecka på Rhodos. Jag har fått stanna upp mitt i livet och känna efter vad som fungerar och vad som inte fungerar.

Min kropp fungerar
Jag är ännu ingen atlet men jag hänger med. Under åren precis innan LCHF hade det varit självklart för mig att avstå från de strapatser där de deltagare som behöver stanna i bussen gör det. Den här resan tex åkte vi buss till översta platån vid Akropolis i Rhodos stad. Därifrån kunde man se ner över Rhodos stad men också nerför alla de trappsteg som leder ner till den antika stadion som till sin storlek finns bevarad.

Vi fick välja om vi ville promenera nerför trapporna eller om vi ville åka bussen runt och jag valde alltså att gå. När vi väl var framme vid bussen kom jag på mig själv med att det inte ens varit ansträngande trots höjdskillnaden.

Jag bodde under hela veckan i en lägenhet som nåddes av en spiraltrappa på utsidan. Dagtid kunde man inte hålla i sig eftersom räcket var så glödhett av solen. För varje gång jag gick upp eller ner blev det allt lättare och jag kände mig så stolt över att trappan inte ens kändes som ett hinder att gruva sig för.

När vi kom fick jag hjälp upp med väskorna, när vi skulle hem bar jag själv min nästan 20 kg tunga väska utan problem nerför trappan. Väskan innehöll alla dyrbara flaskor jag samlat på mig under veckan 🙂

(För er som inte följt mig så länge kan jag berätta att 2006 flyttade vi från ett treplans radhus till en villa där jag slipper gå i trappor om jag inte vill, så det är stor förändring)

 

Tack för att du läste, välkommen tillbaka