Jag drabbas i perioder av ett maniskt ätbeteende. I praktiken innebär det att jag äter tills det är slut och det spelar ingen roll vad det är. Det började med godis redan när jag var liten, men har också kunnat vara kakor eller mat. Inte bullar och inte glass och inte vilket godis som helst och inte vilka kakor som helst. Mitt i eländet har det trots allt funnits någon slags kräsenhet. Det kan vara bra mat, men för mycket.

När jag började på Viktväktarna under 70-talet fanns det inte några substitut, man fick helt enkelt lära sig att vara utan och det fungerade bra när man var inne i systemet. Ni som varit där vet jag menar med ”flow” i det här sammanhanget. Man tror helt enkelt att man inte kan äta något olämpligt under resten av livet, för det är så självklart och enkelt att låta bli.

Så plötsligt händer det…. och så är man där igen utan att riktigt veta varför. Då är det lika svårt att förstå hur man under så lång period kunde vara utan.

Vad är det som händer och vad kan jag göra åt det?

Jag skulle kunna kasta mig in i en diskussion här eftersom det verkar finns lika många åsikter som tyckare, men jag väljer att inte göra det. Istället tänker jag beskriva hur jag hanterar det och så kanske jag skriver en annan gång lite mer om varför jag gör så.

Jag älskar att vara i känslan av flow, dvs den där känslan där man inte har något som helst sötsug utan istället tycker synd om alla i omgivningen som verkar besatta av det  jag åtminstone just då upplever väldigt onödigt och onyttigt. Dit når jag om jag befinner mig i ketos. När kroppen är i ketos och lever på fett som energi finns inget sötsug och sötsuget är det som hindrar mig från att lyckas. Jag är stark.

Vägen till det här tillståndet kan vara allt från ganska krokig till spikrak beroende av hur jag hanterar mitt ätande. Jag skrev om att matbomba häromdagen dvs att verkligen äta mig mätt på rätt mat. Det är en viktig insikt att göra det.

En annan minst lika viktig insikt är att inte förbjuda sig själv att bli manisk. Om jag blir så där manisk och försöker låtsas om att det inte existerar lurar jag mig själv och då trillar jag för eller senare. Det är bara en tidsfråga. Det är mycket bättre att välkomna känslan och vara rustad för att hantera den. Det gör jag genom att ha rätt mat hemma och där kan jag ta emot hur många tip som helst i kommentarerna. Det gäller att vara kreativ så att maniskheten inte gör någon skada. Då ebbar den snabbt ut.

När jag blir manisk blir det fotspår i golvet fram till kylskåp och skafferi. Tricket är att  när jag öppnar skåpdörren direkt hittar något som är helt ok att pilla i sig. Tidigare hade vi tex ost hemma och det kan jag direkt säga är helt kört för min del. Jag äter hela osten på alldeles för kort tid även om jag gör det i omgångar. Några ostrullar med smör här och där som mellanmål för ”det är ju ändå LCHF”. Nä bort med osten och ha något annat istället. Målet är att jag ska klara mig helt utan mellanmål. Rostade kokosflingor fungerar rätt bra vid mindre anfall, ketobollar fungerar utmärkt om det inte är för varmt (då verkar jag inte vilja ha fet mat alls), rökt sidfläsk och andra matrester av kött fungerar också när det inte är för varmt.

Temat är alltså matbomba även här. Det skall vara mättande och så fett jag klarar så att jag blir nöjd. Det kan vara grönsaker har jag märkt nu under sommaren, men inte bär eller frukt. Jag har testat med den typen av fettsnåla val och det fungerar om jag får i mig fettet någon annanstans. Skillnaden om det är bär eller frukt märks direkt, suget kommer och det blir både värre och en längre process. Jag har haft sockerärtor (sugarsnaps) flera gånger i sommar och de verkar fungera bra. De är goda och lätta att äta. Ibland doppar jag dem i majonnäs.

Hela beteendet sitter i hjärnan och när jag bejakar det och accepterar att det är så blir det lättare att bryta. Det var mycket värre medan jag skämdes och förnekade. Nu är det ”oj där kom den känslan igen, då är det bäst att göra lite ketobollar” så jag inte går loss på något helt galet.

Jag tror att det är i den här känslan många börjar ”LCHF-baka” och det har jag valt att låta bli. Ketobollarna är bara en täckmantel för att äta smör. För mig är det skillnad att acceptera och att bejaka. Om jag bejakar känslan genom att börja baka och verkligen tillåta mig tar det längre tid att släppa det maniska och nå det flow jag hela tiden strävar efter. Jag väljer istället att göra ”pinan kort”. Då blir bergen i viktkurvan lägre än dalarna är djupa och viktminskningen fortsätter även om det tar lång tid.

 

Tack för att du läste, välkommen tillbaka