Ibland får jag en känsla av att jag antingen uppfattas som präktig, eller så redovisar jag inte alla dikeskörningar när jag berättar om hur jag äter. Nu menar jag inte här på bloggen utan i verkliga livet. De jag pratar med försöker verkligen, men upplever inte att de lyckas stå emot alla frestelser som dyker upp.

Mitt svar är enkelt och förmodligen är det därför det uppfattas lite präktigt. Jag har kommit så långt att jag värderar välmåendet högre än tillfällig njutning.

Det har varit en mångårig kamp att lyckas och ingenting har varit enkelt eller kommit av sig själv. Jag har tillsammans med min familj fått kämpa och jag kämpar än. Frestelserna tar över när jag minst anar det. Så lurigt är det.

Om det serveras kaffebröd på jobbet är det numer en vana att tacka nej och inget jag behöver fundera över varje gång. Tanken att göra undantag finns inte. Börjar jag göra undantag tappar jag direkt omgivningens stöd. De vet idag hur jag måste göra för att må bra.

Jag slutade med socker 1993. Jag slutade med gluten 2004. Jag började på allvar reducera kolhydrater 2005. Jag började på allvar öka fettmängden något år senare. Det är så nytt i sammanhanget som 2013 som jag på allvar försöte sluta köpa hem någon annan komjölksprodukt än smör. Under drygt tjugo år har jag tränat mig i konsten att avstå från det hjärnan tycker om. Det som ger njutning för stunden men plågar en i längden.

Jag har kört i diket. Många gånger. Varje gång inser jag hur dåligt jag mår efteråt och ändå gör jag det igen och igen och igen. Jag tycks aldrig lära mig. Jo, något lär jag mig. Det blir allt kortare återfall och jag är snabbare tillbaka. Nu kan det räcka med något så litet att andra LCHF-are inte ens uppfattar det som avsteg. Det som inte ingår i min vanliga kost därför att jag vet att det drar igång suget. Jag skiljer på hemmamat och bortamat. Hemma är vi överens om att inte ha sådant tillgängligt som någon av oss tenderar att överkonsumera. Det som inte finns tillgängligt slipper vi brottas med. Borta kan jag smaka lite av sånt jag kan längta efter och sakna. Frukostyoghurten på Kreta är ett bra exempel. Salladsbord på utematställen kan ibland innehålla sådant som jag smakar där och då. Någon bit ananas eller lite vitkålssallad som kan innehålla lite socker. Frukt verkar vara det jag saknar mest, för det testar jag ibland.

 

Tack för att du läste, välkommen tillbaka