Sista veckan i januari halkade jag trots broddade kängor och föll rakt bakåt och slog i huvudet, ryggen, vänster axel och fick vänster arm väldigt konstigt under mig. Jag hamnade på akuten, blev röntgad och friad från större frakturer, möjligen något revben och kanske någon mindre spricka i vänsterarmen. Det kunde varit betydligt värre.
När det hände blev jag förskräckt, jag fasade för att jag återigen skulle dras flera månader/år med rehabilitering och osäkerhet om jag skulle bli helt återställd. Jag har under så många år lidit av skador och fysiska problem och därför kanske njutit extra de här senare åren när rörligheten förbättrats så radikalt, även om jag har väldigt långt kvar till en nivå som förmodligen fortfarande räknas som väldigt låg för de flesta.
Det är snart en månad sen och jag känner mig återställd utan rädsla för framtida men. Den vänstra armen är inte helt ok ännu, men den fungerar så bra att den inte hindrar mig längre. Det känns helt otroligt fantastiskt att det gått så bra och så enkelt.
Vistelsen på S:t Görans akutmottagning i Stockholm känns däremot som en stor katastrof. Det känns som en katastrof att inse var vår vårdapparat erbjuder i matväg. Det fanns absolut ingenting i matväg under de väldigt många timmar vi fick vänta. Den här gången träffade jag en läkare som kollade skallen direkt vi kom in. Både han och jag kom överens om att jag klarat mig bra trots den väldiga smällen. Det var röntgen/bedömning av rygg/revben och arm som tog tid och det är ju inte precis livshotande. Ju längre jag får vänta dess ”gladare” blir jag för då anses jag ok av de som sorterar akutfallen Jag har ett par gånger kommit till akuten (själv och med familjen) när det varit väldigt allvarligt och upplevt hur snabbt man får hjälp, därför känner jag mig väldigt ödmjuk när jag får vänta. BARA JAG FICK NÅGOT ATT ÄTA.
Just den här gången var jag inte kapabel att ta mig till sjukhuscafeterian, men jag kom in akut med sonen för inte så länge sen och då passade jag på att dokumentera hela cafeterians utbud. Vi hamnade där i flera timmar väldigt akut och hade inte ens ätit frukost. I min värld är det en skandal att det ser ut så på våra sjukhus 2015.
-
- Nehej
-
- Nehej
-
- Nehej
-
- Nja
-
- Nehej
-
- Keso?
-
- Nja
-
- Varm korv?
-
- Magert men enda tänkbara alternativet
Hej!
Jag har varit inlagd på Södersjukhuset och sen åkt dit två gånger i veckan med kryckor och färdtjänst. Då är man helt utlämnad åt vad sjukhuset serverar och senare var cafeterian har att erbjuda. Jag gick upp 14 kg.
Dessvärre är jag inte förvånad, det är förskräckligt. När min dotter låg inlagd på HS för havandeskapsförgiftning (då LCHF är extra viktigt) åkte jag dit med kylväskor. Skandal kan man kalla det.
Vilken otur du hade fast det kunde blivit värre! Klen tröst kanske men den enda som finns. Krya på dig snart och kämpa vidare!
-Det är en skam med utbudet av näring på sjukhus. Där av alla ställen borde de ju ha det allra bästa och största utbudet och helt skippa skräpet! En rullvagn som går runt på avdelningarna med genomtänkt mat till försäljning, skulle kunna vara mitt i prick!
Hej igen!
De kängor jag menar, Icebugs,har inbyggda broddar placerade under sulan, vilket ger ett suveränt grepp. Varianten finns även för löparskor. Jag har också haft den typ du har, men upplevde inte att det gav lika bra fäste. Finns gummisulor att trä på sulan om man behöver gå inomhus längre sträckor.
Vänligen,
Solveig
Ja det är rena katastrofen som på flygplatser. Dock skulle man kunna begära liter mer av en sjukhuscafeteria. Undrar om det hinner bli någon förändring innan vi dör. Bävar för om man skulle behöva komma in på någon åldringsvård men det finns väl inga pengar kvar i statskassan den dagen.
Hej Margareta!
Vilken olycka. Det har ju varit ovanligt halt i år, så upplever jag det i alla fall. Jag vet inte vilken typ av broddar du har, men efter råd av min dotter köpte jag förra vintern ett par icebugs på XXL. Utan dem hade jag inte vågat mig ut här på flera veckor. Jag har tidigare år haft vanliga broddar som man hakar fast på kängorna – har inte hjälpt utan jag har ramlat ändå. I år kunde jag lugnt gå t o m i ishala nedförsbackar utan att halka.. Jag är 70 + så jag är ganska orolig för att bryta mig om jag faller.
Vad gäller mat på sjukhus håller jag helt med dig – det finns absolut inget man kan bli mätt på och hamnar man på akuten är man ju heller inte förberedd, så att man har bunkrat upp själv.
Hälsningar
Solveig
Ja det var inte kul alls.
Jag har kängor med inbyggda broddar man kan fälla ut. Att jag föll berodde nog mest på oförsiktighet efter att jag slappnat av då allt arbete med hästarna var klart. Jag har valt att vintertid alltid ha dessa kängor, på mig eller i bilen, så att jag aldrig blir utan.