Jag har funderat mycket de senaste dagarna sen jag startade upp bloggen igen.

När jag startade Kolhydrater iFokus sommaren 2006 bevakade jag forumet nästan dygnet runt i början och det fortsatte med många timmar per dygn under flera år. Jag var engagerad i många människors resa in i LCHF-världen, men delade allt mindre med mig av mitt eget liv. Nuförtiden har jag inte alls sån kontroll över det stora forumet, det lever mer sitt eget liv.

Eftersom jag kände mig misslyckad som LCHF-are höll jag mig länge till ett mindre och slutet forumsammanhang med några få likasinnade och trogna som blivit mina internetvänner under åren. Där kunde jag blotta mina tillkortakommanden och bli peppad utan att känna mig misslyckad.

I takt med att jag delade med mig av mina tankar i den lilla gruppen, blev jag uppmuntrad att dela med mig så att fler fick läsa. Det kändes inte längre som att Kolhydrater iFokus var rätt plats eftersom jag vänder mig till en smalare grupp. Då startade jag 2012 den här bloggen tänkt för oss medelålders kvinnor som har svårt att gå ned i vikt. Det kändes till en början som att kliva upp på en scen och föra en monolog, men har allt mer växt till en dialog tack vare alla trevliga kommentarer men också alla ni som kommit fram och hälsat på alla de event jag medverkat i. Jag känner verkligen stödet och det gör att jag vill fortsätta bara jag hittar en form som passar min vardag utanför internet.

För att kunna skriva måste jag få inspiration och den hämtar jag på olika ställen. När livet krånglar sinar inspirationen och då är det svårt att skriva.

När Facebook kom igång på allvar och intressegrupper om LCHF och andra hälsovinster startades på löpande band gick jag med i flera av nyfikenhet, men insåg samtidigt att jag inte har varken ork eller lust att hänga med i mycket som ändå inte stämmer med vad jag själv står för. Det är så mycket tyckanden som jag inte orkar engagera mig i. Jag är fortfarande medlem i många Facebookgrupper, men jag har stängt av flödet och läser dem knappt.

När mina perioder av skrivtorka kommer kommunicerar jag med ett fåtal, mycket betydelsefulla personer, som kommit att stå mig nära. Det är som att jag måste stanna upp, vila och reflektera. Sen händer något och jag är igång här på bloggen igen, det verkar gå cykliskt som så mycket annat i mitt liv. Ibland har jag funderat på om ”Livet krånglar” bara för att jag ska få något att skriva om.

När jag väl är igång med bloggandet igen händer något och jag börjar stoppa in vardagliga händelser i rubriker och innehåll. Det kan göra mig både skräckfylld och inspirerad. Skräckfylld för att det sätter press och inspirerad för att det trots allt är så kul att blogga.

 

 

 

Tack för att du läste, välkommen tillbaka