Jag är egentligen ingen dagbokskrivare men ibland får jag behov av att samla mina tankar. Det här skrev jag 1 januari i år. En tung dag eftersom jag sen 70-talet fört protokoll (Excelkurva) över min vikt och jag kunde bara konstatera att jag vägde i stort sett samma som föregående årsskifte och att det innebär mer än under slutskedet av mina tre graviditeter.

Min nya tanke är att vi inte kommer att lära oss. Det är när vi tror det vi stupar hela tiden. Vi skall istället lära oss att leva med en sjukdom vi inte kan rå för och därför inte heller skall skuldbelägga oss för.

Timme för timme – dag för dag osv skall vi resten av våra liv försöka lära oss att försona oss med denna sjukdom och samtidigt trösta oss med att det kunde varit betydligt värre. Vi är varken socialt utslagna eller hemlösa som många andra som fick ”beroendegenen” eller vad det nu beror på att man får den här sjukdomen.

Jag har försökt tänka så här rätt länge och det hjälper mig att fatta klokare beslut. Jag skulle stirra på tårtan och säga – mig lurar du inte även om jag råkar vara sjuk.

Jag hamnar själv i skov då jag inte kan låta bli sött, men det kommer alltmer sällan och jag faller inte lika djupt längre. Eftersom det kommer i skov och jag kan klara mig väldigt bra mellan dem (flera månader) tror jag att det är någon ”nivå” i mig som stadigt sjunker tills jag inte orkar stå emot. Då äter jag sött, kan räcka med en sked sylt eller några russin, en mörk chokladbit osv och sen klarar jag mig ett tag till. Kolhydratmässigt är det förmodligen inget att bråka om, men det verkar räcka för att jag inte går ner i vikt. Jag har även testat med ”LCHF-godis” och det ger inte den kicken jag söker och gör därför ingen skillnad. Jag vill veta vilken ”nivå” det är som sjunker och hur jag kan göra för att hålla den så högt att de här skoven inte kommer.

I höstas diskuterade jag med LCHF-magasinets chefredaktör Sten Sture Skaldeman under ett redaktionsmöte och efter det testade jag att äta det som föll mig in när suget kom. Dvs en halv saffransbulle, några pepparkakor, lite chokladbollar och en hel del annat ovanligt för mig. (edit: Man måste testa ALLT och det här med sötsugsnivån var något vi inte funderat över så mycket innan). Det som hände var att jag fick en mental kick och sen ångest. Inte för att jag ätit fel utan det jag kallar fysisk ångest. Kroppen far helt enkelt illa. Den gör det på ett sådant sätt som jag faktiskt hade glömt eftersom det är 5-6 år sen sist. Jag låg utslagen i vad jag tror ”paltkoma” vilket jag inte ens mindes hur det var. Kan det vara svajigt blodsocker som jag är så ovan vid nu? Det är inget jag eftersträvar så testet var snabbt över. Jag är och förblir rent fysiskt överkänslig mot socker och mjöl, jag behöver inte testa det fler gånger nu.

Jag gjorde det i ett slags experimentellt syfte sen jag i höstas, när jag själv representerade LCHF-magasinet på Hälsomässan i Älvsjö, hade ett samtal med Mia Lundin och efter det hörde hennes föreläsning om kvinnliga hormoner. Man måste veta vad som händer för att få mental motivation att låta bli är kontentan.

Det Mia har lärt mig är att vi kvinnor lever efter våra cykler (oavsett ålder) och att vi på olika sätt kan lära oss att hantera det om vi bara vi har kunskap om vad som händer under våra periodiska cykler där många kvinnor känner igen sig i att hormonerna dansar hambo. Vi behöver lära oss att hantera det. Mia är inte uttalat ”LowCarbare” men när man läser det hon skriver och anpassar till LCHF kan det bli riktigt bra. Mia är ursprungligen från Sverige och hennes bok  Female Brain Gone Insane, finns översatt till svenska och heter ”Kaos i kvinnohjärnan”. Hon har även en svensk hemsida..

Tack för att du läste, välkommen tillbaka