När man blir långtidssjukskriven beskriver läkaren i intygen vad som görs och hur det görs så att Försäkringskassan får en bild av att behandling pågår och att prognosen är att man skall tillbaka i arbete så fort som möjligt. Det är en bra tanke tycker jag, om det fungerar.
Verkligheten ser lite annorlunda ut eftersom det är dålig synkning mellan behov och vårdköer. Redan när jag var så dålig att jag satt och grät hos läkaren på vårdcentralen hade jag behövt en samtalskontakt istället för att ta läkarens dyrbara tid. Jag fick en remiss till KBT (Kognitiv Beteende Terapi) redan i december men inte någon tid förrän i mars. Det är långa köer och det är inte konstigt med tanke på den stora andel av dagens sjukskrivningar som handlar om just ”depressioner”.
Jag har inte så stor erfarenhet av samtal sen tidigare, men när jag väl kom dit kändes det skönt att någon hade både tid och betalt för att bara lyssna på mig. Det var i de här samtalen jag fick hjälp att strukturera upp mycket som innan var väldigt otydligt. Det är svårt att så här långt efteråt försöka referera och jag har inte mycket till anteckningar, mer än bokade datum att falla tillbaka på.
Jag fick en opartisk bedömning om vad som är rimligt att klara av själv och vad som går att släppa eller ta hjälp med. Jag fick även tips på litteratur och en del tidningsartiklar där jag fick läsa texter och avgöra om jag kände igen mig eller inte. Vi skapade tillsammans en handlingsplan för situationer jag hade svårt att hantera. Det var tex då jag lärde mig att komma senare till jobbet och jobba mina tre timmar på eftermiddagen, istället för att komma på morgonen och ha svårt att avsluta och gå hem.
Varför är det ”finare” att vara morgonpigg och komma tidigt och kunna passa alla mötestider som andra bestämmer? Det har aldrig passat mig och är en del av stressen jag känt. Nu fick jag lära mig att själv ställa krav.
”Nu medan jag är sjukskriven är mina morgonrutiner svårast att klara av, därför önskar jag att ni inte bokar in mig på möten som börjar före lunch. Jag kan komma i undantagsfall men inte som vana.”
Jag lärde mig även att klara av nattspöken dvs att inte bli så uppstressad av att jag mitt i natten vaknade med panik över saker jag glömt eller inte gjort av någon anledning. En momsdeklaration eller vanlig deklaration kunde tex sätta skräck i mig under långa perioder och förstöra min nattsömn totalt.
Själva idéen med samtal och KBT är väldigt bra, men för mig som har som största problem att komma ihåg, komma i tid och ta mig tid, så är det en mental belastning också. Vi fortsatte varannan vecka ända till semesteruppehållet 2015 och vad som hände sen minns jag faktiskt inte. Förmodligen missade jag någon tid och sen rann det ut i sanden. Jag borde ta reda på det, men så frisk är jag tydligen inte ännu. Det största problemet är att ta tag i ”surdegar” och sånt jag tycker är jobbigt. Jag är väldigt luststyrd och det är förskräckligt irriterande när saker inte blir gjorda.
Klicka bakåt
Del 1 – Mitt 2015
Del 2 – Första läkarbesöket
Del 3 – Sjukskriven
Del 4 – Dåtid
Del 5 – Citalopram
Del 6 – 50 %
Del 7 – Hög sänka
Del 8 – Upptrappning
Del 9 – Försäkringskassan
Del 10 – Depression
Klicka framåt
Del 12 – Ny medicin
Tydligen ställer Försäkringskassan hårdare sjukskrivningskrav på folk som har ett arbete och rätt till sjukpenning, än Socialbyrån, på folk som inte har arbete men ändå behov av sjukskrivning för att få försörjningsstöd, då ställs inte särskilt hårda krav på handlingsplan.
Det var ju dock en bra idé att ändra arbetstiden från fm till em.
Vakna mitt i natten – momsdeklaration – det finns ju revisorer/revisorskor till sånt. Jo, jag vet att det kostar, men ändå.
Ibland drar man sig för surdegar, men påfallande ofta är dom inte så sura när man väl tar tag i dom.
Jaha, nu ser jag fram emot Del 12. Ta den delen i morgonkväll!
Haha – det blev en roman. Jo vi har pratat om hjälp, men det är inte så farligt bara jag kommer igång. Precis som du säger så är de inte så sura, det är bara startknappen som krånglar.