Ja nu kan jag inte hålla mig längre från att skriva, men det är inget kapitel i romanen utan en helt nytt ämne.

Jag har anmält mig till ett 5 km lopp – typ gå, lunka löp!

Nu har jag förmodligen testat allt utom just löpning. Jag har fortfarande ett knä som bråkar och jag har haft en massa andra åkommor som gjort att jag haft legitima skäl att slippa men nu skall jag pröva mig själv och se om det håller Det finns liksom inga skäl att låta bli. Jag kan sen barnsben inte ens springa, men det är väl aldrig för sent att lära sig?

Jag det är precis lika knasigt som det låter och det är inte Vårruset eller något annat känt lopp ni som springer brukar anmäla er till. Jag har fixat Vårruset och några andra liknande hälsotillställningar, men aldrig anmält mig för att verkligen pressa mig och se vad jag går för. Jag har koncentrerat mig på att spara krafter för att ta mig i mål, för vad händer annars? Taxi eller närmaste busshållplats? Ni som följt mig kanske minns att jag tagit mig från busshållplatsen i Nikkaluokta till Kebnekaise Fjällstation (19 km) men då försökte jag spara mina krafter hela vägen för det fanns inget alternativ att nå målet mer än möjligen helikopter och vem vågar pressa sig då? Det var kuperat och bitvis eländig terräng och jag ville inte stuka en fot och bli liggande. Nä så riskfritt det kunde vara fick det bli den gången. Det var betydligt längre och väldigt mycket mer strapatsrikt än det här 5 km-loppet kommer att bli. Vitsen med det här loppet är att jag kan avbryta när jag vill och då vågar jag också pressa mig mer. Det finns andra fördelar också som jag kommer berätta mer om.

Jag har under den här ”kapitelperioden” jag beskriver i andra inlägg fått göra mitt livs första Arbets-EKG och jag blev helt godkänd u.a. ”Normalt för en kvinna i min ålder” sa man, medan jag själv uppfattade mig som en frustande flodhäst och tyckte jag presterade urdåligt. Hjärtat överlevde och det var väl det viktiga i just det testet.

Ur spår – loppet får jag skriva mer om en annan gång för nu triggade hjärnan igång på något helt annat. (Sån är jag och det är inte mycket att göra något åt.)

Hörde ni det där ordet igen som jag är så arg på NORMALT. Vem katten har sagt att normalt är friskt? Bara för att de flesta tanter 60+ inte kan prestera ”friskt” på en motionscykel är det NORMALT. Vad betyder det egentligen? Jo samhället kan spara pengar genom att slippa hjälpa oss. På sikt tror jag det är en dålig investering. Det blir kostsam sjukvård, sjukskrivningar och dyrbar pillersubvention i längden. Undrar hur mycket billigare det skulle bli totalt med ekonomisk hjälp för den som verkligen behöver en kom-igång-vecka hos Lena Olofsson på LCHF-Nolaskogs och därefter få recept till en certifierad PT/kostrådgivare som kan coacha i både fortsatt LCHF-kost och träning. Då kan vi börja prata billig friskvård och inte dyr sjukvård, men si så smarta är inte di som bestämmer över våra skattepengar.

För er som inte vet är Lena Olofsson
dr Annika Dahlqvists fantastiskt trevliga lillasyster. Lena har gjort om deras föräldrahem till en liten kursgård i hemmiljö. Där tar hon emot och hjälper den som behöver komma igång eller göra en nystart – självklart med LCHF.

Vissa perioder under året har hon kurser där bla Annika kommer och föreläser. Följ hennes hemsida/Facebook så får ni veta mer.

Jag själv ska dit nästa vecka och det finns all anledning att återkomma om det

 

 

Tack för att du läste, välkommen tillbaka