Från tofflor till barfota har varit en lång resa för mig. Under många år har tofflorna stått vid sängen och jag har inte tagit ett steg utan. Jag har varit öm under fotsulorna och haft lätt för att trampa snett.

Jag har skrivit om det ett par gånger tidigare. Senaste inlägget heter Euforisk. Numer känner jag ingenting av det där utan njuter av att alltid gå barfota härhemma. Därför är det inget ovanligt att jag numer även går runt ute på tomten barfota.

I natt hände något märkligt. Först vaknade jag med obehagskänsla i höger fot, men kunde somna om. Lite senare vaknade jag med värk, ordentlig värk, i höger stortå och var tvungen att gå upp och ta reda på vad det var. Ett fästingbett, hade gjort tån och främre foten svullen och öm. Jag lyckades få bort en del, men inte hela. Min pincett var för dålig och jag varken såg eller nådde att göra det bättre. Jag blev väldigt orolig för svullnaden spred sig snabbt och värken tilltog. Vi bor i fästingland och en av katterna har ofta fästingar, men vi människor har inte drabbats innan. Den här dagen har jag därför suttit en lång stund i fotbad och varit ganska ur form, det var inte så jag planerat den sista lediga dagen.

Självklart blev det tid för reflektion. Tänk så sårbara vi är, från ena dagen till nästa kan livet vara helt förändrat och förutsättningarna bli annorlunda.

Om jag har fortsatt svårt att gå på foten i morgon får jag kanske gå till vårdcentralens Lättakut och be om hjälp. Det känns som att det finns något mer under foten som jag inte ser och en bit av fästingen är förmodligen kvar.

Jag känner mig lite vilsen och tar gärna goda råd om ni har några.

Tack för att du läste, välkommen tillbaka