Natten mot torsdag 28 januari chattade jag en stund med Martina Johansson i Shanghai (hon är vaken när vi normalt sover) och frågade om hon trodde det kunde vara biverkningar på Sertralin jag mådde så dåligt av. Hon skickade mig en lång biverkningslista och sa till mig att ta bort dem direkt när jag kunde pricka av långt mer än hälften av det som fanns på listan. Jag protesterade lite lamt eftersom jag lärt mig att den här medicinen ska trappas ut lika långsamt som jag trappat upp den. Hon sa att det som kan hända är att jag blir yr och illamående och det är inte farligt när jag vet vad det beror på och kunde knappast bli värre än det jag redan upplevde. Visade det sig att det inte gjorde någon skillnad i måendet kunde jag ju börja ta dem igen.

Därför tog jag ingen tablett på morgonen den 28 januari och drygt ett dygn senare mådde jag som vanligt utan huvudvärk, illamående och yrsel. Trött ja, men med ett hopp och ett ljus i tunneln.

Huvudvärken avtog successivt under det där dygnet, jag kunde vänta en timme längre för varje gång jag tog tabletter. Blodtrycket var för mig helt normalt och det enda som var kvar på fredagkväll var lite yrsel och illamående och det höll i sig så länge jag avgiftades från tabletterna. Det tog mindre än två veckor att bli av med det värsta. Först då insåg hur nerdrogad jag varit. Det kändes som att komma ut i ljuset från att ha varit i en tunnel utan slut. Jag tänkte klara tankar, jag fick någon form av energi och jag kunde plötsligt engagera mig och ta tag i saker. Jag var fortfarande väldigt trött men inte så dimmig som jag varit sen början av november, utan att egentligen ha tänkt på det.

Det här var precis innan Åbo-kryssningen och det var därför jag orkade följa med. Hade jag varit lika svag som innan hade det varit omöjligt.

Från den stunden jag insåg det var tabletterna bestämde jag mig för att aldrig mer äta antideppressiv medicin. Det kan säkert vara bra för många, jag har ju känt viss positiv effekt genom ett lugn jag inte känner annars, men de är inte värt att återigen hamna i dimman.

När den nya läkaren på psyk jag skulle träffa frågade hur jag mådde på nya medicinen, var det bara att förklara varför jag inte äter den längre och det förstod hon. Min vc-läkare fick också höra hur det gått och även hon sa att hon aldrig i det mest akuta läget skulle misstänkt Sertralin som orsak.

Tack Martina för att du vågar tänka längre än läkarna. Jag avbröt efter eget beslut, men du påminde mig om möjliga biverkningar och jag blev peppad att våga bryta så tvärt som jag gjorde. Jag hade läst bipacksedeln innan och visste om alla biverkningar, men i början med den låga dosen märkte jag inget och ellteftersom tiden gick föll det i glömska.

Det är en luring med upptrappningen som jag ser det. Då lär man kroppen stå ut med något som den protesterar emot, för mig tydligen till en viss gräns.

Klicka bakåt
Del 1 – Mitt 2015
Del 2 – Första läkarbesöket
Del 3 – Sjukskriven
Del 4 – Dåtid
Del 5 – Citalopram
Del 6 – 50 %
Del 7 – Hög sänka
Del 8 – Upptrappning
Del 9 – Försäkringskassan
Del 10 – Depression
Del 11 – KBT
Del 12 – Ny medicin
Del 13 – Venlafaxin
Del 14 – Paus
Del 15 – Nya piller
Del 16 – Ännu mera piller
Del 17 – Julförberedelser
Del 18 – Blodtryck
Del 19 – Sömnapnéutredning
Del 20 – Försäkringskassan
Del 21 – Resumé
Del 22 – Sertralin
Del 23 – PlingPlong-Taxi till akuten

Klicka framåt

Del 25 – Med livet som insats

Tack för att du läste, välkommen tillbaka