Del 26 – Trötthet och apati

Är man trött under en lång period orkar man inte ta itu med saker. Då filtrerar man under åren bort mer och mer av det som uppfattas onödigt, oftast det man själv uppfattar som roligast eftersom orken inte räcker till allt. Man måste ransonera och göra de saker som gör mest ont att låta bli. Inte särskilt lustfyllt.

När det till slut bara finns tråkiga saker kvar på att-göra-listan tappar man lusten helt och drabbas av apati. Man får inget gjort alls. Tiden rinner iväg som ett grått töcken och man är inne i en tunnel utan slut. För mig som levt ett väldigt aktivt liv där dygnets timmar aldrig räckt till ,blir det helt nya, utåt sett väldigt onödiga sysselsättningar som får tiden att gå, alltmedan jag inte alls gör det jag borde göra som förmodligen skulle gynna både självkänslan och nattsömnen.

När apatin gått tillräckligt långt blir den ett dysfunktionellt beteendemönster som gör det omöjligt att fungera normalt i vardagen. Det man kallar prokrastinering dvs man får svårt att passa tider, passa deadlines och helt enkelt få väldigt enkla saker gjorda. Hur man än kämpar med det man uppfattar viktigt, ramlar man över i helt oviktiga sysselsättningar som absolut kan skjutas upp till ett annat tillfälle.

Om jag skulle ge mig själv en diagnos så skulle det vara prokrastinering, men det är nog inget direkt sjukdomstillstånd och därför förmodligen inte heller en diagnos som Försäkringskassan skulle acceptera. Det vet jag faktiskt inte något om, vi har inte kommit så långt ännu, men jag kommer ta reda på det inom kort. Jag skulle i vilket fall uppskatta verktyg som hjälper mig att ta itu med prokrastineringens följder.

Det jag tycker känns fyrkantigt är att allt i den här sjukdomsutredningen måste följa väldigt stelbenta mallar. Vårdapparaten följer förmodligen en pricklista och jag som patient måste passa in i den. Är man trött och sliten som jag var när jag satt och grät i bilen i november 2014 då svarar man ja på frågor som sen tolkas som depression oavsett om man sen verkligen är deprimerad eller inte. Det finns liksom inget annat ”hål” som passar.

Det som var väldigt positivt var att den läkaren jag mötte direkt förstod att det jag sökte var av psykisk karaktär, även om jag själv återigen trodde jag drabbats av någon svårare sjukdom som tog all ork ifrån mig.

Det tog ungefär två veckor efter tvärstoppet av medicineringen innan jag kände mig normal. Under tiden var jag trött och hungrig, väldigt hungrig. Jag blev inte mätt oavsett vad jag åt. Då var jag glad att jag har LCHF som en naturlig grund i mitt liv. Jag minns att jag drömde om buffetborden på LCHF-kryssningen i februari och att jag skulle få äta mig ordentligt mätt. När jag väl kom till buffetmatsalen blev det mindre mat än vanligt, jag pratade bort tiden istället för att äta :-).

Jag har funderat mycket kring mat och hunger under den här tiden av medicinering och får nog anledning att återkomma till det. Bland de dokumenterade biverkningarna finns viktförändringar både uppåt och neråt. Jag har upplevt både ock men vill inte säga att det är själva medicinen som ger viktförändringar utan hur man mår av medicinen och det varierar med tiden. Samma medicin kan ge både viktuppgång och -nedgång och då undrar jag om det verkligen är en biverkan av medicinen. När medicinen gör mig apatisk kan jag reagera på olika sätt. Antingen strunta i att äta alls för att jag inte bryr mig, det kan pågå under en lång tid, jag känner mig helt ointresserad av mat och äter för att jag ”borde”. Eller så väljer jag sämre mat eftersom jag inte orkar fixa det som är rätt. När medicinen bara gör mig lugn kan jag fokusera bättre på vad jag ska äta och då kan jag också gå ner i vikt, men även reagera så att jag inte bryr mig om ifall det är viktigt att gå upp eller ner.

Lyckas jag hålla vettig mat verkar jag vara viktstabil även med SSRI/SNRI. Jag har inte gjort någon djupare analys över hur vikten påverkats av vilken medicin jag ätit, men kommer nog göra det framöver eftersom jag har en del data samlade.