Ni som läser LCHF-magasinet vet att jag nyligen varit hos Lena Olovsson i Själevad på LCHF Nolaskogs kursgård och testat att fasta längre tid än den periodiska fastan 5:2 eller 16:8. Vi var en pilotgrupp som tillsammans testade vad som händer när man som LCHF-are helt enkelt slutar äta några dagar. Ursprungsidén kommer från Jason Fung och du kan läsa mer om honom och se föreläsningar på Kostdoktorn om varför han rekommenderar det som komplement till en lågkolhydratkost för oss som är insulinresistenta eller redan har en utvecklad diabetes. Han går så långt att han vill ”rädda världen från diabetes” genom att lära dem att fasta.

Det finns många tankegångar runt fasta och jag tillhör definitivt dem som varit emot av flera skäl.

Ett skäl har varit att om man redan har problem med sitt ätmönster så blir det värre av att fasta. Det skälet släppte jag för min egen del under det här fasteförsöket hos Lena, jag ser nu att argumentet för min egen del byggde på att jag inte trodde att jag själv skulle kunna avstå från mat när hungern väl slår till och att jag då skulle impulsäta sånt som inte alls var lämpligt, eftersom jag inte under fasteperioden planerat in vanliga måltider. Kanske återigen drabbas av hetsätning vilket jag varit nära till i hela mitt liv. Så blev det inte alls. Tvärtom. Jag klarade det väldigt bra.

Ett annat skäl har varit att jag inte velat försätta min kropp i ”svältläge”. Jag vet inte om det är en myt, men det pratas mycket om en trygg kropp för att gå ner i vikt och att svält/fasta skulle skapa stress som skulle hindra kroppen från att släppa vikt. Egentligen stämmer inte det heller eftersom jag under de perioder jag varit i djup ketos känt själv att jag inte behövt äta, men har ätit ändå bara för att man ”ska”.

Nu blev jag i alla fall inbjuden att testa några dagars fasta och även om jag var skeptisk anslöt jag mig. Vi började en tisdagkväll och slutade under fredagen i samma vecka. Jag måste så här efter ett par månaders betänketid säga att jag upplevde det som succé. Som jag beskrev i LCHF-magasinet hade jag svårare att nå bra värden avseende fasteblodsocker och ketoner än de andra i gruppen, men jag har betydligt mer övervikt än de har också, så det var en bra upptäckt att det verkligen är svårare för mig. Det som var succé var att upptäcka hur lätt det var att avstå från mat. Det kom inga hungerattacker och det kom inga svimningskänslor och inga blodsockerfall och ingenting av det jag innan trodde skulle hända. Vi satt där och och väntade på något som aldrig inträffade. Lika förundrade allihopa.

Jason Fung säger att hunger går över på några minuter, det är ingen farlig känsla. Så är det nog, jag har trott det var en ”farlig” (obehaglig) känsla, och att man måste se till att man har mat i tid, för hungrig ska man inte bli. Då är risken för överätning så mycket större efteråt. Så har mitt liv varit, jag har ofta hoppat över måltider av olika skäl och sen ätit ikapp och det har blivit ett väldigt ryckigt ätmönster som helt klart inte varit så bra.

Min erfarenhet av den här fastan var väldigt positiv, jag lärde mig att det händer inte så mycket och att man inte alls blir så hungrig som jag trott. Jag gick inte ner nämnvärt i vikt, men jag var förmodligen på gång eftersom jag hade väldigt bra blodsockervärden när jag slutade. Precis som Jason Fung ”lovat” oss med förutsättningar att få eller redan ha diabetes.

Det som blev fel däremot var hur jag bröt fastan, där var det mycket som kunnat bli annorlunda och därför har jag sett fram emot att få göra om experimentet enligt tesen gör om – gör rätt. Riktigt vad som skulle vara rätt vet jag inte, men jag vet vad som blev fel.

Ni som inte läser LCHF-magasinet kan klicka på länken och teckna en prenumeration. Nr 1 har precis kommit och den postar jag så snart betalningen är registrerad. Information om hur du betalar kommer med vändande post.

 

Tack för att du läste, välkommen tillbaka