Sen den 1 april har jag varit utan kaffe, helt utan abstinens vilket förvånat mig. Jag trodde jag var mer beroende än så. En vana ja, men inte ett beroende. Inga som helst problem att vare sig tacka nej borta eller avstå hemma.

När jag var på LCHF Nolaskogs och fastade var jag utan kaffe från tisdag till fredag och upplevde samma sak. Inga problem alls. Ingenting som handlar om fasta var jobbigt med stöd av den lilla gruppen hos Lena Olovsson. Därför ville jag testa att vara utan kaffe en längre period här hemma i egen miljö. Lika lätt, ingen skillnad. Det handlar för min del om vanor och impulsbeslut som ofta blir som jag inte tänkt. Att avstå helt dvs nolltolerans är lättare än att ha en ”lagomgräns”.

Jag vet fortfarande inte om jag tror kaffe är bra eller dåligt för mig, det pågår ju många diskussioner i LCHF-världen om det, inte minst i USA och dit åker jag snart.

Ett par saker vet jag i alla fall. Jag vill bara ha ”riktigt kaffe” dvs KRAV. Vi köper bönor och mal själva inför varje bryggning. Sen vi bytte får jag inte längre ont i magen vid stora doser och jag kan även sova om jag dricker sent, det var en omöjlighet tidigare. Jag undrar ofta över hur mycket onyttigt man fått i sig i det kaffe jag druckit innan oavsett märke. Det kan vara stor orsak nog att hellre låta bli än offra sig på ”okänt”. Nu vet jag att jag kan det.

Om det nu är så lätt att avstå, varför sitter jag då här med en balja kaffe?

Tja, tidningsleveransen är inställd och förmodligen saknas det kaffe i maskineriet. Sen första april har pressarna med tvång levererat högst sporadiska bilagor med osympatiskt innehåll och så vill jag inte ha det.

Eftersom jag vet att jag har nytillkomna läsare finns det i löptexten länkar till de gamla inlägg jag hänvisar till.

Tack för att du läste, välkommen tillbaka