Jag får ibland, när jag möter gamla vänner, frågan om jag fortfarande äter ”så där” dvs om jag ändå inte kan ta en kaka till kaffet.
En liten chokladbit till kaffet går väl bra?
Svaret blir ju alltid detsamma dvs JA, jag gör ju det. Äter ”så där” dvs märkligt och konstigt.
Det jag lagt märke till är att jag numer är mer noga med motivationen. Jag säger tex att ”ja, jag kämpar på med att hålla mig medicinfri och än så länge lyckas det.” Det kan bli någon följdkommentar om hur nära medicinerad diabetes typ 2 jag befinner mig och sen är ämnet färdigdiskuterat. Det blir liksom så självklart att avstå kakan eller vad det råkar vara då.
Jag nämner sällan/aldrig att jag gör det för att hålla vikten. Utåt sett ser det ju ändå inte ut som att jag lyckas med det, även om sanningen är att jag väldigt lätt går upp flera kg i vikt om jag gör avsteg så små att det fortfarande ryms inom ramen för vad många kallar LCHF.
Jag nämner inte heller att jag egentligen vill avstå kaffet också. Att kaffet försätter mig i en slags stress jag helst vill vara utan. Den lilla kaffemängd jag dricker nu, kan jag lika gärna vara utan och jag arbetar på att hitta fullvärdiga alternativ som gör att jag inte framstår som så extremt avvikande i vissa sammanhang.
För mig finns det helt enkelt ingen väg tillbaka till vad många uppfattar som ”det normala” dvs ”äta lite av varje” och springa bort överflödet. Min kolhydratreducerade kost är min livsstil och jag blir allt mer frimodig med att även exponera min stora fettkonsumtion. Det är svårare, men jag arbetar på det.
Det som känns positivt är att allt fler uppskattar naturlig mat och när jag säger att jag bäst tål ”mat utan innehållsförteckning” så kan det också bli ett bra samtalsunderlag om hur förskräckligt det är nuförtiden med alla tillsatser.
Tack för att du läste, välkommen tillbaka
Jag känner igen mig. LCHF är enbart en konstig viktminskningsdiet, och jag är konstig som följer den…Det spelar ingen roll att jag säger att LCHF får mig att må bra, och att det i första hand är därför jag äter så.
Jag börjar så smått inse att avsteg inte får mig att må akut dåligt…men tillräckligt mycket avsteg (och det behöver inte vara jättemycket, men mer än ett) för att känna av bihålor, fingerleder, klåda och diverse annat jag glömt jag hade problem med – ja, det tar tid att bli av med det igen när jag återgår till att äta förnuftigt. Det gäller bara att inse att det inte är värt det, hur lockande det än verkar. Jag kommer nog dit.
Vi blir klokare med åren och då är det lättare att fatta bra beslut
Jag säger att jag äter LCHF och glutenfritt och att jag mår väldigt bra av det men tillägger alltid att det inte är någon viktminskningsdiet och att jag ätit så här i sju år. ?
Medicinfri ska jag nog lägga till?