Se men inte röra?
Hur stora uppoffringar är jag beredd att göra utan att det inskränker på min bekvämlighet? Var befinner sig min bekvämlighetszon? När passerar jag min gräns för bekvämlighet? Det är frågor jag ständigt ställer mig eftersom svaren är helt avgörande för vilken framgång jag når.
Är jag beredd att lägga ner den tid och energi som krävs för planering av allt jag äter dvs inga spontana måltider på stan och inga lätttillgängliga charkuterier och mejerivaror i kylskåpet? Vill jag göra så stor grej av mitt ätande att jag alltid, dygnet runt sätter det som första prioritet?
Ja ibland, men långt ifrån alltid. Det handlar om en balans mellan att uppnå mål och att orka. Om orken inte finns är det enkla lösningar som ändå inte innebär fritt fall som gäller, dvs vara beredd på att dagar kommer då jag bara inte orkar varken planera eller verkställa. När målen blir alltför avlägsna (hälsan försämras eller viktkurvan vänder uppåt) då brukar jag till slut skärpa till mig, men för det behövs inspiration och det får jag på olika sätt.
Fritt fall, dvs helt släppa taget och äta vad som helst lönar sig aldrig, det kommer surt efteråt och så långt har jag i alla fall kommit att jag inte ens tycker det är värt den utförsbacke som alltid följer i form av magbesvär, ledbesvär, trötthet, energilöshet och allmän olust.
Livskvalitet handlar för mig om att känna mig pigg, frisk och fylld av energi. Dit når jag enklast genom att försätta mig i ketos. Då kommer den euforiska känslan som är svår att beskriva.
Ibland är vägen dit så lång och så grubblar jag ett varv till. Hur stora uppoffringar är jag beredd att ta? Ketos är inget jag klarar utan kamp.
Är jag beredd? Hur ska almanackan se ut? Vad måste jag prioritera bort? Är jag villig att göra det…
Tack för att du läste, välkommen tillbaka
Säger vi inte att vi lever LCHF för att vi vill det? Jo, och vi menar det också, men vi har ju andra vanor med oss i våra gamla årsringar och de gör sig påminda.
Kanske ska vi se på oss med milda ögon? Dagar då allt, eller åtminstone en del, går som vi vill det då bör vi krama om oss och glädjas. De andra, se på dem och oss med mildhet, för vi gör det vi kan. Och längta efter att omvärlden, både den mänskliga och den materiella, blir vettigare så vår kamp blir mindre svår.
Jämför med rökare (kanske dumt av mig som aldrig ens tjyvblossat en enda gång?). Det var inte länge sedan den som ville sluta röka blev frestad precis överallt. Idag breder de rökfria miljöerna ut sig som blomsterängar överallt. Tobaksvarorna förvaras över ögonhöjd i butikerna. Trycket mot den som syndar är starkt, närmast åthutande i tonen.
Jag vet inte om jag verkligen vill att omvärlden ska komma att betrakta matsyndare på samma sätt, men den underlättande delen vore skön att få leva i – där kolhydrater av dåligt slag inte exponeras, där man förväntas bjuda och bjudas på sund och god mat…
Visst får man drömma om sådant?
Kram, kära Pärla!
Monika
Du slår verkligen huvudet på spiken!
Jag tror att just så här känner sig de flesta av LCHF:rna oftast…. frestelserna omkring oss är lite för många och alltid vill man inte tacka nej till att vara social och hänga med på en glass med barnbarn, ta något sött till kaffet etc.
för mig är det definitivt det där lilla söta som fäller mig, gång på gång. En liten bakelse eller kex – jag kan äta ett kexpaket vilken dag som helst!
Bröd, potatis, det klarar jag mig bra utan.
Nästan varje morgon tänker jag att ”i dag, i dag skall jag börja en strikt period…” och så går det som det går…inte alltså.
Bra skrivet!
Tack Berndt,
Samma känsla för mig men andra saker
Bröd ris, pasta och potatis inget problem
För mig är det bär, frukt, mejerivaror, choklad och nötter jag har svårt att låta bli.
Tillåtet för många som äter LCHF, men inte för mig om jag vill nå mina mål. Det är i princip nolltolerans.
Något litet sött utan gluten klarar jag bättre än aldrig så lite gluten. Jag får lätt ont i magen.
Exakt samma sak funderar jag ofta på! Känner igen mej till 100% När jag fuskar så handlar det oftast om potatis,fröbröd eller annat som andra lchf are alltid kanske äter men ej funkar för mig i längden. Alla måste väl hitta sin balans av lagom. Men detta lagom är tyvärr jätte svårt att hitta! Hållt på i snart 6år och tycker jag blir bättre och bättre på lagom??
Är man för strikt i sitt ätande blir det tråkigt i längden. Så jag brukar försöka att unna mig då och då lite extra goda grejer som potatis, fröbröd,lite mejeri. Men verkligen inte jämt! Alla måste hitta sitt sätt…. Finns ej facit för det som är rätt för gemene man. Tyvärr ?
Kram Anna
Ja det är ju så det är och trist nog är ”lagom” för mig väldigt strikt, när jag väl är där mår jag bäst.