Efter många års sökande har jag äntligen förstått vad det är som utlöser överätning, ibland har det passerat gränsen till hetsätning.
När jag var barn hände det ofta, nästan dagligen. Jag är nummer två i en syskonskara på fem och då fick man ibland slåss om maten. Nej så allvarligt var det inte, men det gällde att hålla sig framme innan det var slut. Jag var dålig på att passa måltider och lärde mig tidigt att ”kylskåpsäta”.
När jag var ung vuxen med eget hushåll hände det sällan att jag överåt, men när det hände var det okontrollerade mängder av hembakat, lösgodis och sånt som i mina umgängeskretsar var helt ok. Det var bara det att jag höll inte vikten lika enkelt som andra och min mage var ständigt kass. Att kunna baka och laga god mat var en merit och att köpa godis var lika normalt då som nu. Alltså inget jag funderade så mycket över.
När jag bildade familj och fick barn var det viss mat som triggade mig. Pannkakor, pasta, pizza, potatisbullar och och det jag idag kallar kolhydratmat som jag normalt avstår. Jag visste att det var fel för mig, men det fanns hemma i en barnfamilj och jag hade svårt att avstå. Det finns tillfällen då jag stod i köket och verkligen hetsåt de pannkakor som blivit över.
När jag 2004/2005 hittade det som idag kallas LCHF och tog bort maten som ökar suget slapp jag också för det mesta dessa överätnings/hetsätningsattacker.
MEN – jag får fortfarande återfall och fattar trots enträget sökande aldrig varför. Jag läser och lyssnar till andras berättelser och känner igen mig till en del, men inte i allt. Mina problem känns inte så permanent jobbiga som många verkar ha det.Numer talar vi om kortare perioder där jag äter något mindre lämpligt men som fortfarande ”är LCHF” om jag har en dåligt planerad vecka. Ofta kan jag ha flera veckor i rad som jag är helt nöjd med.
När attacken ändå kommer blir jag jättestressad. Det är alltid oväntat och jag vet aldrig i förväg vad som utlöser det. Jag bara befinner mig ”med skeden i syltburken”. Det är aldrig planerat och sällan ”delikatesser” dvs något jag längtat efter. Det är snarare precis det som just då kommer i min väg, om det så varit kall gröt jag hittar i kylskåpet (det hände när jag var barn). Jag stänger av allt sunt förnuft och förr åt jag vad som helst trots att jag var mätt/mådde illa, nu håller jag mig mestadels till tillåten mat (det ska inte finnas annat hemma) men jag äter för mycket och blir aldrig mätt.
Om attacken händer borta och jag bestämmer mig för att gå in på ICA/Statoil eller var som helst och äta vad som helst, så hinner jag oftast bromsa eftersom den tid det tar gör att jag hinner återfå kontrollen. Det kan bli nötter, frukt eller någon chokladbit men inte i de mängder att man ens kan kalla det hetsätning. Det är inom ramen för ”avsteg” mot vad jag planerat. Dricka en flaska vatten kan vara en bra lösning. Värre än så blir det sällan och det beror förmodligen oftast på dålig planering med ren hunger som följd.
Nä, det är hemma det är värst och det är där de riktiga attackerna kommer. Därför vill jag inte ha sånt hemma som jag inte får äta för då klarar jag mig bättre.
När jag läser vad jag skrivit låter det inte så allvarligt och det stämmer. Det är inte jätteallvarligt och händer som sagt inte så ofta, men när det händer att jag ”medvetet” överäter kvaddar jag inte bara den dagen utan minst 10 dagar efter och jag går upp i vikt det jag nyss gått ner och jag är så innerligt less på den här berg-och-dalbanan. Sista året har jag inte ens brytt mig om att försöka gå ner i vikt. Jag har fokuserat på att bli frisk och orka jobba och struntat i allt annat. Vad det har kostat? Tja några kilo och en storlek upp är det nog och det är inte kul alls.
Jag har grubblat i många år över varför det fortfarande händer. Jag har ju så bra kontroll på maten, vet vad jag ska äta för att inte drabbas och ändå…
Jag har funderat på någon brist (vitaminer, mineraler, hormoner…) och inte hittat något tillräckligt tydligt mönster.
Jag har funderat på om jag ätit för lite/för mycket under någon period men det stämmer inte heller. När jag går ner i vikt handlar det inte om mängden mat jag äter, det reglerar sig själv när jag mår bra. Det handlar om hur jag mår rent mentalt. Det är därför jag letat bland tillskott och annat.
Idag kom en våldsam attack och just idag var det så oerhört tydligt vad det handlar om att till och med jag fattade.
ORO – helt vanlig oro
Oron gör mig sjuk och rädd och jag vet instinktivt att jag är larvig eftersom jag numer inte har så mycket att oroa mig över. Jag har vuxna barn som klarar sig väldigt bra själva. Jag har bostad, arbete, familj och stabil ekonomi. Jag skäms över min oro och förtränger den genom att medicinera mig själv med för mycket mat. Receptorerna i hjärnan skriker och jag har inget annat sätt att dämpa oron än att äta.
Jag blir inte mätt eftersom jag söker något annat
Skammen över oron dövar jag med mat. Jag har inte förstått tidigare hur orolig jag var som barn, så det var säkert samma trigger då. Jag var orolig för allt möjligt som ung vuxen och jag har varit en orolig hönsmamma sen jag fick barn. Nu med vuxna barn och därtill tre underbara barnbarn fortsätter jag att oroa mig för att något allvarligt ska hända någon i familjen, Min kropp vet att det kan hända saker och den tar skydd redan innan det har hänt som kanske inte ens kommer att hända….
En labyrint av tankar slår knut på hela mig.
Jag är som en vallhund. Trygg när jag har kontrolll på flocken
Å vad jag känner igen mig! Jag har nyligen börjat intressera mig för ACT – en modernare form av KBT. En enkel teknik där man så fort suget kommer sätter sig ner och 1: Andas ett par djupa andetag. 2:Känner in känslan. Aha jag är inte sugen, jag är orolig. 3. Sedan accepterar man känslan. Typ Här sitter jag och är orolig. Man försöker inte ändra på något bara acceptera. Funkar jättebra! Bra bok om ACT är Lyckofällan av Russ Harris.
Känner så väl igen mig! Bara trygg när alla är samlade (inkl. katten). Helst ska alla sitta eller ligga ner så de inte ramlar omkull och skadar sig :).
Det är nog det jag brukar kalla stressätande. Känslan av att inte ha kontroll, krav jag inte kan(eller vill?) uppfylla, känslan att inte räcka till, att inte vara där jag vill vara, att inte göra det jag vill göra, att inte saga jag vill, eller jag vill inte, tillräckligt tydligt (inte alltid jag vet själv…).
Jag har inte kommit så långt att jag vet vad jag ska göra åt det. Utom möjligen jobba på att inse vad jag vill, och göra det.
Njae det är inte den sortens stress som är utlösande. Den här är mer specifik och djupare, kommer mer sällan.
Ja, jag vet inte säkert. Någon sorts flyktbeteende vid en sorts dissonans. Jag borde börja analysera det, för jag förstår det inte. Och kan definitivt inte förklara det. Tydligare Ja och Nej kanske hjälper mig, men de måste identifieras..
Den där oron är ett gissel men mer hanterbar då man insett vad det är men äter för. Jag kunde sätta check, check under tiden jag läste, om du kommer på ett sätt att låta bli att hetsäta då oron kommer kan du skicka det till mig. Kram ?❤️
Ja det är det jag kämpar med att hitta nu.
Oro, för vad som helst, är en svår prövning, och mycket svår att komma ifrån. Det är starka krafter som är igång och som måste få något att trösta sig med.
Jag har själv varit inne i detta, och en metod som jag tillämpar sedan några år är att andas medvetet med stängd mun. Att mun-andas kan förvärra stress och oro.
Att fokusera på ”andas in” och ”andas ut”, i långsam takt. Stänga av tankarna genom denna fokusering, jag brukar hålla på några minuter, och det brukar kännas betydligt bättre efter en stund.
Hoppas verkligen att du kommer på en lösning som fungerar för dig.
Jag ska tänka på andningen. Jag munandas sällan, blir torr i halsen av det.