Min egen lilla förklaring till vad som händer: Det är hur jag funderar just nu och det finns inte någon som helst vetenskaplig bakgrund, så ta det för vad det är – en amatörreflektion.
Så fort hjärnan upplever för lågt blodsocker drar den igång olika processer för att få socker/kolhydrater. Hotet uppfattar vi som sötsug, hjärndimma, trötthet, apati…
Står vi emot dessa ofta väldigt starka krafter startar levern gluconeogenes och skapar tillräckligt med blodsocker för de mest krävande organen. I mitt fall verkar gluconeogenes gå igång väldigt lätt eftersom ”kroppen” är van vid att jag inte går på finten att kasta in socker i någon form. För mycket egentillverkat blodsocker drar också igång insulinproduktionen och så är fettlagringskarusellen igång. Det krävs insulin för att lagra in fett. Det här är inte ny kunskap för mig.
Eftersom levern behöver protein till glukoneogenesen har jag länge vetat att vi som har svårt att gå ner i vikt förutom kolhydratreducering även måste begränsa proteinet. Det går inte att byta kolhydrater mot protein utan mättnaden måste komma från fett. Jag har skrivit inlägg om det tidigare. Skriv proteinmängd i sökrutan så kommer de upp.
Nu kommer tricket och det är där jag är nu.
- Äta mycket fett som håller mig mätt och framförallt lugn (motverkar stress som uppstår vid hunger). Det finns (som jag också hävdat tidigare) ingen övre gräns för fettintaget. Fett är en förutsättning för ketonproduktion.
- Äta tillräckligt lite protein för att inte ”mata” glukoneogenesen
Jag har kommit precis hit för länge sen och det var då jag kom på att ”spara protein” genom att inte äta protein till frukost utan bara fett i form av fettkaffe. På så sätt sparade jag protein till de övriga måltiderna lunch och middag.
Det nya blir
- Äta tillräckligt ofta för att inte stressa kroppen till beslutet att dra igång glukoneogenesen. Stress drar även igång produktion av en massa andra icke-önskvärda hormoner när man vill hålla kroppen nöjd och glad. Känsligaste perioden är när jag vaknar, därför äter jag numer frukost
- Äta tillräckligt mycket kolhydrater för att inte dra igång glukoneogenesen det är för mig 15-20 g snarare än 10-15 g
Det innebär att planera ännu bättre för att få till ett betydligt mer avancerat matschema än jag haft tidigare. Jag hoppar betydligt hellre över mål än äter mellanmål. Det är en utmaning som jag kämpar med just nu.
Tack för att du läste, välkommen tillbaka
Jag gick ner tio kg första året med LCHF. Jag går lätt upp igen, men har gått ner de kilona bade en andra och tredje gang… Att komma vidare, däremot, de återstående 25-30 kilona…
16:8 har jag ätit lääänge. Sedan typ 2010. Trivs med det, men har aldrig sett det som en viktminskningsmetod, och det är det inte heller. Att äta på morgonen är så fruktansvärt motbjudande; förstör min dag; får mig att tappa matlusten helt. Enda undantaget är hotellfrukostar på semester.
5:2 har någon gang lett till några kilos minskning, men det är inget jag klarar I längden. Ständig hunger; extreme trötthet är effecter jag märkt.
Längre fastor…ja, den första 3-dagars (lite försiktig början) funkade bra; några kilo ner efter någon vecka (för det fortsatte ju några dagar). Andra gången bröt jag pga vrålhunger, tredje gången pga kräkningar. Sedan dess har jag inte känt mig riktigt inspirerad…
Mellanmål…nej. Jag vill inte småäta, för då riskerar jag att äta mest hela tiden; aldrig hungrig, aldrig mätt. Det känns inte alls bra. Men är jag hungrig äter jag…förutom fore lunch; det kanske jag ska ändra på, det fåtal ganger det hander. Gäller bara att planera för det.
Har nog då och då funderat på att minska ner proteinmängden; f.n. (=normalt) har jag ingen koll på den. Den håller sig nog kring 60 g/dag, om jag inte slarvar och småäter.
Kolhydratmängden mäter jag inte idag. En generös hög grönsaker till lunch och oftast middag. Känner jag för att äta frukt äter jag det (1/2 apple). Behöver knappast höjas.
Dragit ner på kaffe; någon kopp/dag; annars te, örtte, koffeinfritt kaffe.
Och för övrigt är det sömnen och stressen. Det försöker jag göra något åt, men det tar tid…
Har en liknande erfarenhet. Provat Dr Fungs vattenfasta 2 x 1 vecka + kortare fastor under sammanlagt 10 veckor (nov-feb).
Mitt experiment med fastorna ledde till att jag nu ÖKAT 4 kilo i vikt och fick extrem inflammation i leder (känner mig som 80 år, är 50:)
Svårt att resa mig, svaghet i benen, trötthet, hjärndimma etc Visst, jag gick förstås ner av fastorna ca 10 kilo, men efter en månad var alla kilon tillbaka och t o m fler.
Min slutsats är att eftersom jag har uttröttade binjurar så satte det låga blodsockret igång en massiv ökning av kortisol – som också blockar viktnedgång.
Så nu står jag här. 10 veckor senare och med + 4 kilo på vågen, inflammation i kroppen och allt som följer med det 🙁
Sorgligt, jag köpte Dr Fungs böcker och trodde att jag – äntligen – hittat receptet för att gå ner (ca 25 kg för mycket sitter fast ).
Kortare periodiska fastor av typen 16/8 och 5/2 har jag testat under åren som gått – men utan resultat på vågen.
Jag har ätit LCHF i sju år och aldrig gått ner i vikt av det trots att jag testat allt i LCHF-svängen… Just nu törs jag inte testa mer fasta, det funkar inte för mig tydligen – åtminstone inte nu. Gått tillbaka till mitt normala 16/8, men som sagt, det har jag testat i ett år nu och inte gått ner av alls 🙁
Lycka till med ditt forskande framåt!