Det finns mycket att skriva om sömn och ju mer jag inser att det är viktigt inte bara att jag sover utan också hur jag sover. Hur bra kvalitet på sömnen jag får. Så länge jag sov utan min CPAP var jag bara glad att jag sov och den kvalitet jag noterade handlade mest om hur många gånger jag vaknade under natten. Nu har jag snart sovit med andningshjälp under ett helt år och det har resulterat i för mig nya reflektioner om hur jag själv kan bidra till att min sömnkvalitet ökar.
För ett par veckor sen var jag på en föreläsning om PTSD (posttraumatic stress disorder) och fick lära mig hur även små trauman kan sätta spår under lång tid. När jag hör sånt som är nytt för mig, sätter hjärnan automatiskt igång en process och det blir som att en torktumlare sätter fart och snurrar runt all information i huvudet. Jag ser det som ett lotterihjul som snurrar och spottar ut kulor med information på. När en sådan process startar kan det komma fram minnen som jag inte tänkt på under så lång tid att de kan sägas ha funnits i glömskans hav. Det är olika om jag uppskattar minnena eller inte. Den här gången kom det upp en händelse från påsken 1979 som förmodligen spelat större roll under mitt liv än jag anat.
Jag befann mig sent en kväll på ett hotellrum i Jerusalem, sittande på toaletten med ett fönster öppet precis bredvid mig. Plötsligt small det och jag fick av tryckvågen fönsterkarmen i huvudet. En effektfull förstärkning av bomben, som inte skadade mig eller någon annan, men som fick mig att förstå allvaret. Som vid alla attentat blev det kaos. Alla hotellgäster rusade ut ur sina rum (jag i nattlinne) och vi försökte få tag i information om vad som hänt. Det var en närliggande restaurang som blev helt utblåst, det var efter stängning och ingen kom till skada, men vi i vår svenska grupp var chockade och förmodligen jag allra mest eftersom min panik stärktes av smällen i huvudet. Långt in på natten pratade vi med varandra och jag minns att jag av en läkare i sällskapet fick valium för att kunna sova. Varför kom den här händelsen upp ur avgrunden just nu? Ja det vet jag inte, men jag fick en påminnelse om hur mycket jag påverkades då och som förmodligen påverkar mig ännu.
Jag är noga med vad jag sover i för nattlinne. Jag klarar inte att sova naken. Jag måste alltid vara beredd på att rusa ut. Den känslan fanns till en början bara när jag sov borta. Sen jag två gånger (olika hus) vaknat av brand gäller det även hemma. Alltid redo. Av samma skäl är jag noga med att kontrollera utrymningsvägar.
Sen Stephanie pratat om nödvändigheten av bra sömn har jag tagit det ett steg till. Jag måste ha rätt sorts nattkläder i relation till sovrumstemperaturen. Är det varmt ett mycket tunt nattlinne och är det svalare som hemma något långärmat så jag inte störs av att armarna kommer ut ur täcket. Temperaturen är viktig. Hellre svalt än för varmt. Mörkret är viktigt för stillheten och eftersom minsta lilla kan störa sover jag oftast med ögonbindel. Mina svarta trosor har bytts till en svart, mjuk och skön ögonbindel. Det är en slags känsla av att det blir tryggt och ombonat att krypa in i det totala mörkret.
Tack för att du läste, välkommen tillbaka
Hej! Bra blogg du har! Jag har försökt gå ner i vikt i 20 år men ingenting fungerar. Har ätit lchf i två år men det gör ingen skillnad heller. Nu har jag testat ketogen kost och hoppas på att något händer. Annars får jag väl ge upp! Men jag har några frågor som jag hoppas att du kanske kan hjälpa mig med… jag har hittills inte gått ner någonting ( varit i ketos i två veckor) förutom vattnet de första dygnen. Är det så att ketos inte hjälper min viktminskning? Eller behöver kroppen ”fatta” först ? ( jag har förstört min kropp mycket med bantning och jag har problem med sköldkörteln OCH äter antidepressiva ) Om jag bara fortsätter så kanske nåt händer? Eller ska jag räkna kval oxå kanske?
Mvh Marie
Hej och välkommen hit,
I min värld är LCHF en ketogen kost, så det är svårt för mig att veta vilken skillnad du menar när du ändrat.
Jag har ätit LCHF/kolhydratreducerat/ketogen kost i över 12 år men kämpar fortfarande med att bli ordentligt ketonanpassad. Jag producerar ketoner, både mätbara i blod och urin, men jag är inte fettdriven dvs använder dem inte som energi. Jag är glukosdriven eller möjligen hybrid. Det är väldigt små marginaler och en smal stig att gå om jag ska få det att fungera. Jag är inte där ännu.
Oj ok tar det så lång tid! Jag har ätit lchf i 2 år men då under 20 g KH per dag vilket för mig innebär ingen ketos alls. Så skillnaden för mig nu är att jag i stort sett nollar KH och då hamnat i ketos. Jag trodde då att man automatiskt var fettdriven, men jag kanske är precis som du? Och att det är därför jag inte går ner.. Är det värt det då? Att vara i ketos för mig är ett extremt tråkigt liv men skulle det leda till viktnedgång hade det ju varit värt det, men nu… jag vet inte… 10-20 g KH per dag, det mår jag bra på och ger variation i kosten men som sagt det ger ingen ketos och ingen viktnedgång. Tycker du att det förändras? Jag menar, om jag är i ketos i några veckor till, kommer jag kunna öka KH lite i taget men ändå stanna i ketos? Vad tror du?
Tack för svar!
Ketos handlar inte bara om mängden kolhydrater, det är en hel livsstil och det pusslet kan vara svårt att få ihop. Jag äter 10-20g kh per dag, men vet numer att det handlar mycket om varifrån de kolhydraterna kommer. Sömn, stress, kortisol, adrenalin, blodsockernivåer har betydligt större inverkan än exakta antalet gram kolhydrater.
Man får testa sig fram. Att det tagit tid för mig beror på att ingen har kunnat förklara exakt hur man gör om man är så extra känslig som jag verkar vara. De flesta som skriver och delar med sig är ju de som lyckats.
Ja det är ju sant. Och så tror man själv att man är den enda som inte lyckas… Fint att du delar med dig!