Jag har följt min blodsockerkurva ganska noga under lång tid (började på allvar 2012, men har gjort vissa uppehåll när jag inte orkat bry mig). Sen jag lärde mig att vara uppmärksam längre bak i tiden än ett dygn på vad jag både ätit och gjort förstår jag mer om hur mycket det är som påverkar vad som händer med blodsockret. Jag har läst Jason Fung och sett alla hans videofilmer på Kostdoktorn och jag kan bara konstatera att det han säger stämmer inte på mig. Jag har fastat både periodisk och längre. Med noggrann blodsockerkontroll har jag fastat både 4 dygn och 10 dygn. Båda gångerna går blodsockret så klart ner även på mig, men det är ingen bestående nedgång som påverkar det blodsocker jag har efter att jag brutit fastan. Det dygn jag börjar äta igen går fasteblodsockret upp till sin för mig normala nivå mellan 5,6-6,5 mmol/L

Följer jag det Stephanie Person säger får jag en stabil nedgång trots att jag äter och det känns rimligare för mig. Jag kan ju inte långtidsfasta hela tiden. Hon är emot alla former av fasta och propagerar snarare för att man låter bli och istället äter ofta. Proteinintaget begränsas till tre gånger per dygn medan fett bör (ska) man inta oftare. Stephanie har lärt mig att dricka te (inte svarta teinsorter) med fett i, tillagat på samma sätt som fettkaffe men utan kaffe eftersom hon avråder från det. Förutom strikta kostråd är hon noga med att man avstår det som framkallar stress för kroppen dvs fly/fäkta-läget eftersom adrenalin och kortisol motverkar blodsockersänkningen. Hon avråder tex från all pulshöjande träning efter 14:00 eftersom det stör nedvarvningen inför den kommande nattsömnen. Att sova på rätt sida av dygnet dvs 22:00-06:00 påverkar blodsockret långt mer än jag tidigare trott var möjligt. Det är inte lätt för en nattuggla att komma till ro och verkligen sova 22:00 och då är tankar runt hur man anstränger sig fysiskt viktiga att analysera. Förlägg träningen till tidig morgon är svaret.

När jag började följa Stephanies schema kan man tydligt se hur fasteblodsockret sjönk. Att jag tappade taget berodde inte på schemat utan på min oförmåga att följa det. Nu vet jag att det fungerar och jag förbereder mig mentalt för att försöka igen.

För er som verkligen vill fundera på vad som är orsaken till att jag fått hennes teorier att fungera åtminstone ibland är glukoneogenes nyckelordet. Så länge jag är glukosdriven fixar glukoneogenesen att det finns ständig tillgång på glukos och den processen går igång direkt vid hot om fara. Lyckas jag få kroppen att förstå att allt är lugnt, dvs ingen oro och ingen anledning till varken adrenalin- eller kortisolpåslag så vilar glukoneogenesen under förutsättning att det finns fri tillgång på fett (diet- eller kroppsfett) att skapa ketoner av. När kroppen förstått att den kan drivas av ketoner så behövs mycket lägre nivå av glukos och då tillåts blodsockernivån sjunka.

Jag har ett steg kvar i den här processen och det är att få kroppen att klara sig på kroppsfett istället för dietfett. Då kan jag skära ner på fettet i maten och leva på mina egna lager. Det är då man sägs vara ”Keto adapted” vilket jag skulle översätta till ketonanpassad. Jag är inte där än, men jag kommer inte ge mig förrän jag klarar det.

Haha det var väl en bra amatörbeskrivning. Ja jag är amatör, men en nyfiken sådan och till slut så förstår även jag hur det fungerar även om det är kämpigt ibland.

Just nu är inte ketondrift högsta prio utan att få ordning på mag- och tarmkanalen och dess påverkan av näringsupptaget. Jag har förmodligen en hel del brister pga dålig tarmhälsa. Det får man tex av antibiotikakurer (jag har haft många öroninflammationer och bronkiter i mitt liv) men också av andra problem jag lidit av länge. LCHF har lyckats hålla mig besvärsfri, men jag har förmodligen en bit kvar innan jag kan kallas frisk i den regionen.

Tack för att du läste, välkommen tillbaka