Under årets sista dag blir jag lätt nostalgisk och tittar i backspegeln för att sammanfatta året som varit. Jag drar slutsatser och planerar för framtiden.

Året började med en total satsning på att äta ketogent med hjälp av Stephanie Persons rika erfarenhet. Det lyckades bra så länge jag var nitisk, jag gick ner 8-9 kg, men vid minsta avsteg (min svärmors 90-årskalas i slutet av februari) sprack alltihop och det var  omöjligt att hitta tillbaka och vikten kom åter smygande. Glädjen över att lyckas och sen sorgen över att återigen misslyckas, likt en berg och dalbana är tärande. Jag vill hitta orsaken till varför jag har svårare än alla andra (även i Stephanies slutna grupp) att lyckas.

I Stephanies koncept ingår fysisk träning, min svagaste punkt, så jag tog hjälp av en personlig tränare och besökte för första gången i livet ett gym. En skräckupplevelse i början, men jag vande mig och lärde mig att både trivas och att sakna det när jag inte återkom regelbundet. Det finns mycket att berätta om den upplevelsen och det kan jag göra framöver, för jag antar att jag inte är ensam om att uppfatta gym som ett skräckkabinett. Jag kan inte med bästa vilja påstå att det blev någon hit när det gäller viktminskning, men det tillförde mycket annat och jag är glad att jag numer vågar mig på äventyret helt på egen hand, även om regelbundenhet ännu inte blivit min starka sida.

Sent under våren krånglade min vänstra arm och naprapaten antydde att jag tränat för hårt och var inflammerad. Ja så kan det säkert gå om man börjar med en ivrig PT och själv alltid ger järnet när något är roligt. Det där med inflammation var ingen ny tanke för mig, jag har länge vetat om att jag gått med både hög sänka och andra inflammationsmarkörer utan att veta varför. Det som kändes nytt var att den kunde finnas precis var som helst i kroppen. Det fick mig att fundera över om det finns någon enda del av mig som är frisk.

I början av sommaren testade jag och min man att gå på foxtrotkurs. Jag har inte dansat ”styrdans” sen jag var ung och inte heller trott mig klara av det längre, men fixar jag gym (förutom den inflammerade armen) så kan det vara värt att testa. Det fungerade bra och vi har fortsatt en gång i veckan hela hösten. Det är något vi kommer att fortsätta med även under 2018.

Under Internationella lipödemmånaden blev jag åter påmind om något jag funderat över länge och det är om jag och främst min yngsta dotter är drabbade av lipödem – en ganska okänd diagnos som aktualiseras alltmer i media. Att veta är bättre än att fundera så i början av september fick jag diagnos och därmed också förklaring till mycket jag undrat över. Flera pusselbitar hittade sin plats. I senaste numret av LCHF-magasinet intervjuar Martina Johansson min väninna Catharina om hennes erfarenheter av lipödem. Det var hon som hjälpte mig längs den väldigt snåriga vägen till diagnos/vetskap. Kunskap om sjukdomen är svårare att hitta och det är något jag och Martina jobbar vidare med.

”Att mäta är att veta” – mitt eget motto sen många år – nådde en höjdpunkt under mitten av oktober. Jag gjorde en del hälsotester och fick veta att det finns mycket att arbeta vidare med. Det lilla jag hunnit börja har gett så pass bra resultat att jag med stor tillförsikt och spänning nu möter 2018.

Under 2018 fyller jag 63 år och ”Vägen till 65” börjar gå mot sitt slut.

 

 

Tack för att du läste, välkommen tillbaka