Att regelbundet mäta sig säger betydligt mer än att kliva på vågen. Jag har mått sparade sen viktväktartiden på 70-talet. Det mest spännande är när måtten förändras även om vikten inte visar samma förändring. Det jag behöver träna på är att mäta även när jag känner mig besviken. Ofta är det inte så illa ställt som jag trott.
Häromdagen insåg jag att mina byxor var större än vanligt. Jag bytte för inte så länge sen till samma modell fast en mindre storlek och nu var byxorna så stora att jag kunde dra av dem utan att knäppa upp. Om det inte vore för att jag gett bort de gamla hade jag trott det var fel par jag hittat.
Jag tog fram måttbandet och – jovisst – det fattades 5 cm både här och där. Det som känns mest inspirerande är att det är de klassiska lipödemområdena som minskat (låren). Det gjorde mig glad väldigt glad ???
Min dotter Linnea har gjort en mall jag kan fylla i. Den gör mig inspirerad. Skillnaden mellan henne och mig är att hon ritar en ny varje gång, medan jag kopierar den här. Vi har olika begåvningar ❤️??
