Nu när jag vet att både get- och fåryoghurt smakar som den yoghurt jag lärde mig tycka om innan yoghurt ens var vanligt i Sverige har jag funderat över hur många spratt smakminnen kan ställa till med.
Som barn blev jag magsjuk efter bruna bönor och sen dess äter jag det inte. Det finns ingen mat jag varit så konsekvent med att låta bli
Färsk gurka tyckte jag inte om utan att veta varför. En gång fick jag höra att gurka smakar melon och då vågade jag testa och sen dess äter jag gurka.
När jag var en liten stalltjej i 8-10-årsåldern mjölkade jag geten Oscaria varje dag. Jag kallades Get-Maggan under den tiden. Jag kan inte minnas att jag smakade mjölken en enda gång och mjölkningen var inte särskilt livsmedelshygieniskt utförd. Min uppgift var att befria geten från mjölken och resultatet fick stallkatterna.
Under en USA-resa med LCHF-magasinet 2011 köpte Sten Sture Skaldeman getmjölk direkt på en bondgård vi besökte. Den mjölken luktade ”get” och var förmodligen ljummen efter en bilresa när jag erbjöds smaka. Det gick inte. Jag klarade inte av det oavsett hur Sten Sture tjatade och försökte övertyga oss om mjölkens nyttighet. Jag vet inte hur påverkad jag var av mina barndomsminnen från smutsig getmjölk.
Nu när jag minns det getmjölkäventyret 2011 förstår jag varför jag varit skeptisk till att försöka få tag i getmjölk till mina tibetanska kefirgryn. Doftminnet har hindrat mig.
Nu vet jag att det kan bli riktigt lyckat och jag får ju faktiskt låta bli att äta om jag inte gillar det. Getmjölk är mager och i sötaste laget, men jag är nyfiken nog att testa. Just nu testar jag blodsockret kontinuerligt och när jag kommer hem får jag tillsammans med vågen göra en utvärdering.
