Vi lider
Vi kämpar
Vi skäms
Vi söker inom vården för olika åkommor och får samma svar. Du behöver gå ner i vikt och det gör du genom att äta mindre och röra på dig mer. Kostråden är alltid samma. Ät mindre fett och mer fibrer. Frukt och grönt är nyttigt. Kött är inte nyttig, särskilt inte rött. Kyckling och fisk är bra för det är magrare än fläsk och nöt. Alltså jag blir så less. Allt detta har jag följt i många år utan resultat.
Vi är inte alltid bara feta, vi är minst lika ofta inflammerade utan att veta om det. Det är en sjukdom men den accepteras inte av vården. Det finns ingen sån generell diagnoskod. Trots att jag i åratal haft flera mätbara provsvar som signalerar inflammation har jag fått höra ”det är normalt vid din ålder”. Vaddå normalt? Normalt att vara sjuk? De inom den vanliga vården är pigga på att sätta andra diagnoskoder. Kärringsjukdomar finns det gott om, men om minsta gemensamma nämnaren är inflammation och vi lyckas bli av med den? Vad händer då? Blir vi friska även om vården säger att flera kroniska åkommor är normalt vid vår ålder, vilken ålder det nu är?
Inte vet jag om jag själv blir ”frisk” i framtiden, men jag vet att jag redan nu är betydligt friskare än jag varit och att det enda jag gjort är ändringar i kosten. Det finns inga märkvärdiga träningsupplägg eller andra mirakelkurer i mitt liv. Jag har skruvat och skruvat i kosten och ändrat och testat under hela mitt vuxna liv med mer eller mindre lyckade resultat. Jag har ibland lyckats gå ner en hel del i vikt, men så fort jag inte ”har björnkoll” har jag sakta smugit upp igen utan att riktigt förstå varför. Skillnaden har varit marginell och jag har inte sen övergången till lågkolhydratkost 2005 flippat ur helt under någon längre period. Korta urflippningar har hänt och det finns en röd tråd när de inträffar och det tänker jag berätta om i ett senare inlägg. Spana efter ordet fasta i rubriken om du är nyfiken.
Slutklämmen på det här inlägget blir istället att även om viktkurvan fortfarande ser ut som en berg- och dalbana har jag kontroll och vet vad jag håller på med och det känns tryggt jämfört med den gungfly jag levt i tidigare. Jag vet hur jag gör för att fortsätta resan neråt. Hur länge det varar däremot vet jag inte. Det får framtiden utvisa.
De röda markeringarna är mitt första och nu senaste besök hos min läkare i Funktionsmedicin och -15kg går inte att bortförklara. Att söka roten till inflammationer med kostförändringar och kosttillskott fungerar som viktminskningsmetod.
I början av min resa var jag 100%-igt noga med att avstå all mat jag visat intoleranser mot och det syns i viktraset. I takt med att jag förstod att det nu äntligen fungerar har jag blivit mindre stressad och mer tillåtande. Jag vet vad som händer om det vid tex resor och utflykter slinker ner fel mat och jag accepterar det. Livet får ha sin gång. I framtiden kanske jag klarar lite liberalare kost än vad som fungerar idag.
Jag blir fortfarande ledsen när kurvan vänder uppåt efter oplanerade utsvävningar, men jag får inte längre panik av det heller och jag vet att varje onödigt avsteg får den konsekvensen. Balansgången är svår. Jag lever ständigt med en kamp mot sockermonstret och jag blir fortfarande lurad. Jag låter mig luras. Väldigt ofta infinner sig känslan att helt ge upp kampen och bara låta allt jag byggt rasa, men så läser jag om någon som precis gjort den resan och ibland har det fått förskräckliga hälsokonsekvenser. Där vill jag inte hamna så jag kämpar vidare.
Tack för att du läste, välkommen tillbaka
Intressant igen! Har också blivit mer förlåtande.Återigen bra inlägg som också reflekterar mina funderingar, det finns knappt nån i bloggosfären alls. Jag gillar vad Jason Fung fick mig att upptäcka men jag tycker inte om hanses översimplifieringar plus att det har blivit så otroligt överpolariserat med keto(högfettsketo med fokus på överdosering med fett till fasta och att kalorier inte spelar roll). Inflammationer, allergier, individuella variationer och behov hamnar totalt utanför fokus. Eller blir en fotnot.
Det är väldigt upplyftande och samtidigt tröstande att läsa dina inlägg. Jag har följt dig i alla år sen KiF- forumet och känner igen mig i nästan allt. Känns skönt att inte vara ensam på resan men det är så hopplöst bemötande man får i ”vanliga” hälsovården. Jag tror ingen man skulle nöja sig med ”det är vanliga plågor för kvinnor i din ålder – här har du lite östrogen”…. när kroppen värker och är full med inflammation.
Åh så kul att höra. Såna kommentarer motiverar mig verkligen att fortsätta
Hej!
En fråga varför kör du inte OMAD?
Äta massor med god LCHF mat en ggr per dag punkt.
23:1 fasta som livsstil, energi ork god sömn i massor.
Har kört det 90dgr i ett sträck och går inte ens mot betalning tillbaka
till nåt äta många mål per dag körande. Kroppen får jobba lugnt med förbränning med lägt insulinpåslag. Gissar du som många andra ”damer” nu kommer dömma ut mig. Lyssna på Jason Fung några timmar så ramlar poetten ner till slut. Men du kommer bli olönsam för många om du hoppar på tåget.
Kan ge mera tips om du vill.
Jag återkommer med ett lååååångt inlägg som svar. Jag har träffat Jason Fung, jag har läst Jason Fung och jag lyssnat på allt inspelat och jag har TESTAT – believe me
Hej Nisse,
Tack för bra kommentar! Jag har provat OMAD från och till i snart fem år, och medans jag kan få vissa resultat, så faller OMAD totalt platt eftersom den utgår ifrån ett par premisser som inte stämmer på mig, och flera anda lipödem damer jag känner. Lipödem innebär att man i princip har kronisk inflammation i kroppen, fettcellerna e sjuka och lymfsystemet fungerar inte som det skall, har genetisk, livstilsbetingad och trauma faktorer samridigt. P g a stigma runt fetma äter lipödem sjuka ofta mindre mat än gemene kvinna, och i flera fall har massvis med försök med nyttig mat gjorts under ett flertal år, ofta utan märkbart resultat. OMAD innebär tyvärr att det äts ännu mindre mat. En r3dan inflammerad och stressad kropp som utsätts för stress med OMAD blir ofta sämre efter ett tag, oavsett kvaliteten på OMADen. Kvinnor i den sitsen behöver äta mera och nutritionellt högre och näringstätt, och i sitt ätfönster. OMAD om man inte hade lipödem och andra comorbiditeter skulle nog fungera bra annars. OMAD har lite i bakfickan att vi överäter. Fasta e annars bra, men ätfönster eller längre perioder. Och Margareta, jag ser fram emot ditt inlägg!!
?
?
Det handlar ju inte bara om vikt, när man ska tänka på maten. Det handlar om att må bra. Det handlar om att orka göra allt det där roliga man vill, och orka tycka det är roligt.
Det handlar om att hjärnan ska orka tänka, roliga och kreativa saker, väl analyserat. Det handlar om känslor också, tror jag. Åtminstone gäller detta mig. Och jag hittar dit ibland.
Jag läser alla dina inlägg, vad du än kallar dem; fasta eller annat.
Jag håller med dig helt Effie. Vikt är bara ett fånigt mått vi roar oss med att följa eller inte följa. För mig är siffran ointressant. Jag är mer intresserad av trender och som du säger vad jag orkar och framförallt vill göra som roar mig
Tack! ❤️
Åh tack själv ❤️