Vi som var på LCHF-eventet i Säffle under helgen fick lyssna på My ”LCHF-ingenjören” Westerdahls inspirerande föreläsning om sockerberoende specifikt men också om beroende generellt och att beroende kan ta sig olika utlopp. My är drabbad av sockerberoende själv och bloggar öppenhjärtigt om det (länken ovan). Hon är sen länge krönikör i LCHF-magasinet och det är ofta jag redan under korrekturläsningen grips av hur mitt-i-prick hon kan träffa i sina beskrivningar. Det blir mera My under vårens LCHF-kryssning. Jag önskar verkligen att hon tar chansen att fördjupa sig ännu mer i olika utlopp och varför man håller på så och flyttar runt i sin beroendeproblematik. Vi har inte kallat henne för att prata LCHF-kost, det kan så många andra göra. Heja My jag uppskattar verkligen att du gräver vidare i beroendeproblematiken och delar vidare till oss andra.

Jag levde nära graviditetsdiabetes 1986 och 1988 och fick två barn som båda vägde 4,6 kg. 1993 var jag 100% sockerfri under min tredje graviditet och det lyckades så bra att tredje barnet var normalviktigt med god marginal upp till 4 kg (minnet sviker på exakta siffran men 3,7 kanske). Det jag inte förstått var att jag då flyttade beroendet till mjölmat. Jag levde på pannkaka och potatisbullar istället och även om jag fortfarande lät bli socker efter förlossningen ville graviditetskilona inte ge med sig och idag vet jag ju att jag behöll dem med hjälp av kolhydratrik mat.

Mitt hälsoläge var riktigt dåligt. Jag var helt slut i rörelseapparaten och vankade fram utan att kunna gå ordentligt och det fungerade inte att lyfta benen tillräckligt för att gå i trappor. Under den här perioden jobbade jag dessutom ovanligt mycket, så klagade jag någon gång fick jag bara höra att det var stress och för mycket jobb. Jag kände själv att det inte var så, det var något annat.

På Biblioteket nån gång under 2003-2004 hittade jag en bok som heter ”Matmissbruk”, den beskrev mig och jag förstod varför jag ville ha mjölmat när jag inte längre åt socker. Jag sökte vidare på nätet tills jag hittade Bitten Jonsson i Hudiksvall (hon refererade till boken jag just läst). Hon var precis då på gång med den första versionen av Sockerbomben. Det kändes i början av 2004 som en befrielse att komma till Bitten och få en diagnos på papper efter att hon gjort en noggrann frågescreening och genomfört en djupintervju. My förklarade vad som händer i föreläsningen betydligt bättre än jag minns, men det är samma diagnos jag fick. Bitten delar in oss som har svårt med det som är beroendeframkallande i ”skadligt bruk” och ”utvecklat beroende” och när man som jag är i gruppen beroende kändes det först skönt att få ett svar på varför jag betedde mig märkligt och sen hopplöst för framtiden blev plötsligt så mörk utan lösningar.

Idag 14 år senare ser jag ljusare på tillvaron. Jag kan oftast hantera situationen men jag är fortfarande intresserad av hjälp eftersom det händer att jag flippar ur. Min trigger är inte längre socker eller speciell mat utan mer på det mentala planet. Jag går igång på oro dvs en känsla där jag inte har kontroll och då dövar jag den med att äta. Ofta vanligt mat som jag normalt äter, men är jag borta och inte har planerat och helt enkelt inte har tillgång till rätt mat kan det blir precis hur fel som helst, för då tar jag fortfarande chansen.

Mitt senaste exempel:
15 januari i år satt jag på ett tåg från Göteborg till Stockholm som var planerat att komma fram till Södertälje Syd kl 19:30 där jag hade bilen. Tåget blir försenat och beräknad ankomsttid blev efter några timmar 01:30. Jag ska inte säga att jag fick panik, på tåget kände jag mig trygg och mådde bra, men känslan av att lämna tågperrongen mitt i natten och ta mig till en ödslig långtidsparkering för att hitta bilen som stått helt öppet drygt 1 dygn och hoppas bilen var ok så jag kunde ta mig hem till Munsö den långa vägen genom Stockholm istället för genvägen med färjan via Ekerö, den känslan var allt annat än angenäm och ju längre tiden gick, allt mer stressad blev jag. Vi hade ingen ankomsttid alls mer än ordinarie 19:26 från början utan den flyttades hela tiden i takt med att strömavbrottet i Hallsberg pågick. Jag hade noll kontroll och till slut brast det och jag gick till Bistron och åt det som fanns. Det var inte LCHF och det var inte heller den mat jag skall äta om jag håller mig till vad IgG-testet sa. Sen behöver vi inte prata mer om vad, det gagnar ingen. Det som är viktigt var att jag hade planerat, så färdkost fanns, men inte för så många extra timmar. Vore jag hemma äter jag oftast inte efter 18:00 men i det här läget kunde jag inte tala om för mig själv att ketoner räcker gott som färdkost. Oron gjorde mig helt orkeslös och jag var helt enkelt tvungen att agera.

Det som däremot kan vara intressant är att det räckte inte med det ”avsteget” för sen var jag igång och då är det som att stoppa en flock skenande hästar. Det som är den stora skillnaden nuförtiden är att jag vet vad som händer och jag vet vad jag ska göra, åtminstone ungefär. Här finns det säkert massor att dela mellan oss som vet vad jag talar om. Den här gången var det över så fort det gått ett par dygn och jag såg vad som hände på vågen och med blodsockret. För mig fungerar Att_mäta_är_att_veta för det mesta.

Berg-och-dalbana i viktkurvan är helt ok så länge dalarna är fler och djupare än bergen är höga

Tack för att du läste, välkommen tillbaka