Precis

Så blev det

En gång beroende – alltid beroende.

Jag var hos Bitten Jonsson i Hudiksvall 2004 och fick diagnos ”sockerberoende”, ni vet den där diagnosen många påstår inte finns. Det var precis när första versionen av hennes bok Sockerbomben kom ut.

De som inte vet vad vi pratar säger att det bara är att sluta äta. Vi som vet vad vi pratar om önskar de som inte vet har rätt. Men om det vore så enkelt, då hade vi ju slutat – för länge sen. PUNKT.

Jag anser mig själv ofta vara en ganska klok person när det gäller mycket, men när det gäller min beroendesjukdom händer det att jag uppfattar mig själv som mindre vetande och färdig för att bli omhändertagen bakom lås och bom. Jag kan inte hantera mig själv utan måste ha hjälp.

Nu är det så länge sen jag drabbades av ett riktigt återfall att jag hade glömt hur hopplöst svårt det är. Hela kroppen skriker om hur fel jag hanterar den och ändå lurar jag mig själv hela tiden.

Det är väldigt mycket ”ska bara” och ”jag får visst”. Trots kallar vi det beteendet när vi pratar om barn.

Jag har klarat mig från större återfall under många år nu. Med återfall menar jag ”tappa kontrollen”.

Avsteg är något annat. Jag kan oftast äta något som normalt inte ingår i min kost ”bara för att jag vill”. Inget är förbjudet. Det gör jag numer precis när som helst utan att det leder till några återfall. Det som vore förbjudet är för mig mycket svårare att hantera. Känslan av ”aldrig mer” är inget jag utsätter mig för. Då faller jag direkt.

När och varför leder avsteg till ett riktigt återfall? Jag vet inte säkert vad som gäller för mig ännu ännu, men genom att skriva om det tänkte jag att det kanske klarnar. Ett återfall innebär att det som normalt är självklart inte längre är det. En situation jag inte reder upp själv.

Jag kan oftast låta bli att äta det jag vet att jag blir sjuk av. Att läsa innehållsförteckningen räcker för att avstå från mat av sämre kvalitet oavsett om det är gott eller ej. Att veta hur kroppen sväller, magen kniper och huvudet värker brukar räcka för att låta bli. Det värsta som händer är att jag fortsätter äta av hyfsat bra mat fast jag redan är mätt och borde vara belåten. Hjärnan är inte nöjd förrän jag är övermätt.

Ett återfall fungerar inte så. Då kopplas förståndet i hjärnan ur helt och jag kan äta precis vad som helst. För min del är det inte godis och behöver inte ens vara särskilt sött. Det handlar alltså inte i första hand om mat jag saknat utan om ett beteende. Att uppnå en känsla där jag är stoppmätt och lite till ändå. Att bedöva hjärnan. När jag var barn och kom hem hungrig långt efter middagstid överåt jag det jag hittade i kylskåpet. Det kunde vara kall gröt. När mina egna barn var små tömde jag pannkaksfatet när de lagt sig. Det är inte delikatesser eller ens ”godis” vi pratar.

Under semesterresan i juli började jag slira och eftersom det inte blev några direkt negativa konsekvenser fortsatte jag även halka runt i augusti. Då började jobbet som i år innebar ovanligt hög stressnivå innan skolstart. Det var också roliga, inspirerande men tidskrävande förberedelser inför yngsta dotterns fantastiska bröllop. Jag planerade ingenting för mig själv utan tog var dag som den kom. Ingen ambition att komma tillbaka i ketos, bara överleva så bra det gick. Mycket i matväg (det mesta) var bra men några för mig ovanliga val gjorde jag.

Jag bestämde mig tidigt för att under bröllopsfesten skulle jag utnyttja min nyvunna erfarenhet att lite ”avsteg fungerar nu utan att det leder till katastrof. Det är ju ändå bröllop…”

Ni som vet vad jag pratar om förstår också vilken iskana jag var ute på.

Det finns anledning att återkomma

Tack för att du läste, välkommen tillbaka