När jag 2012 startade den här bloggen var det för att beskriva min kamp mot övervikt och ohälsa. Jag tyckte själv att det inte fanns så mycket att läsa för oss som kommit en bit på väg i livet. Fokus på de flesta bloggar var på sådant som inte tar upp särskilt mycket tid av mitt liv. Idag förstår jag varför det blivit så. När man känner sig som en elefant i en porslinbutik både storleksmässigt och rörelsemässigt är mode, sport och träningsalternativ inte det som upptar hjärnan mest.

Under de här sex åren har jag förändrat mitt liv radikalt och att jag gjort en innehållsrik resa förstår jag när jag läser bakåt det jag skrivit under åren. Inte minst hälsan är ju så otroligt mycket bättre att jag knappt förstår det själv. Det är så lätt att glömma bort hur det varit och därför är det så kul att jag skrivit även om det som varit svårt.

Förutom hälsan är också kroppen annorlunda. Inte så väldigt mycket viktmässigt, vilket får mig återigen att hävda att man ska inte stirra sig blind på vågen. Just nu väger jag ungefär samma som när jag vägde som minst i början av LCHF-perioden våren 2005 men vi har bytt våg sen dess och jag minns hur jag gick upp ungefär 7 kg direkt jag klev på den nya vågen, så förmodligen väger jag väl åtminstone 5 kg mindre och det stämmer ganska bra med storleken på kläder. Man brukar räkna mellan-tummen-och-pekfingret 5 kg per storlek och jag kan inte minnas att jag haft så här små kläder sen jag fick barn 1986 så det kan nog stämma. Jag har kvar klänningen från 50-årsdagen så det kanske är dags att pröva den och se om känslan stämmer. Det är i alla fall nästan 15 kg ner under det senaste året.

Idag har jag en telefontid inplanerad med min funktionsmedicinläkare och när jag bokade den slog det mig att vi är inne på finliret nu. Jag är tex nyfiken på hur mina provsvar ser ut nu 1 år senare, jag vill veta lite mer om histaminintoleranser och jag vill bli peppad att sanera amalgam (jag är minst sagt paniskt livrädd för tandläkarbesök).

OM det blir så att jag nu har stannat i viktminskningen för gott och mina provsvar inte ser bättre ut än de gjorde för ett år sedan så är jag ändå så väldigt nöjd att det känns som att ”Jag är i mål”. Jag är nöjd precis som det är just nu. Jag kan röra mig och göra det jag vill utan att säcka ihop, jag kan handla kläder i princip i vilken butik jag vill och jag har ett stabilt blodsocker som gör att jag fortfarande inte medicinerar min typ2-diabetes. Precis det överläkaren på kvinnokliniken redan för 25 år sedan lovade mig skulle ske om jag sköter mig.

Det här är bara en summering och det finns säkert anledning att återkomma om de olika förändringarna mer i detalj. Ni får gärna påminna mig om jag glömmer. Minnet kunde fortfarande vara lite bättre, men det går att leva med när man vet om det.

Jag har många att tacka för den här resan och jag ska idag bara nämna två som jag träffade igår under en boksignering. De signerade en bok som jag väntat på ända sen jag förstod att den var på gång. Jag frågade Martina en gång om det inte var dags att skriva en bok om inflammation (den största faktorn i mitt eget tillfrisknande) och hon svarade då att Ralf redan skrivit den och att de båda nu skulle anpassa den för allmänheten istället för att Ralf skulle ge ut den på Studentlitteraturs förlag. Kan det blir ett bättre samarbete? Knappast.

Martina Johansson

Tack för att du har en ängels tålamod med allt mitt tjat och för allt vi tillsammans stött och blött under alla år. Tänk att jag bad dig om en bok om Inflammation och nu är den här. Du uppmuntrar och peppar på ett sätt som är ovärderligt för mig. Jag ser inte själv resultatet alla gånger men du prickar det direkt. Så sent som igår kväll visade du på min blodsockerkurva hur tydligt stress påverkar mig. Jag har fått just den kunskapen bekräftad redan idag på förmiddagen.

Ralf Sundberg

Tack för att du så villigt delar med dig av all din kunskap. För mig har det varit stort att få dela stuga och matbord med dig så många gånger och få ta del av alla dessa pärlor du strör omkring dig bara genom ditt sätt att vara. Du har förmodligen inte förstått hur mycket klokskap du gett mig bara genom att vara den du är. Sen den gången vi pratade Alvedon i Säfflestugan (du minns det förmodligen inte ens eftersom det för dig är så självklart) så har jag inte tagit en enda tablett av någon sort i den kategorin. Jag minns inte längre detaljerna varför (jag förlitade mig på Martinas minne den gången), men det räcker för mig att jag litar på det du säger och handlar därefter.

Tack för att du läste, välkommen tillbaka