Nu kommer ett sånt där inlägg jag skrivit, men som inte publicerats för att jag inte har någon bild. Jag är inte så tuff att jag sliter av mig tröjan och visar min mammamage.

Jag har gått ner långt över 10 kg senaste året utan att själv se så värst stor skillnad i spegeln. Jag ser bara att ”den där magen” är fortfarande kvar oavsett hur mycket jag går ner i vikt, får andra hälsoförbättringar eller blir allt rörligare.

Jag har som så många andra kvinnor en mammamage. Vissa kvinnor föder flera barn utan att det syns efteråt, medan flera av oss ständigt fått frågan om vi väntar barn igen. En fördel med att fylla 60 är att man slipper den frågan. Vet inte vem den frågan är mest pinsam för, den till en början förväntansfulla frågeställaren eller den som har så ”dålig kontroll på sitt ätande” att mammamagen finns kvar i åratal efteråt?

I början var jag väldigt ledsen över att tillhöra mammamage-gruppen, precis som att jag utan att ha vetat om det sen tonåren varit ledsen över att tillhöra lipödem-gruppen. Vi som #vanliga-bantningsmetoder-inte-fungerar-på-oavsett-vad-vi-gör. Jag har alltid vetat att många ser ner på oss överviktiga och tycker att ”vi borde skärpa oss”, både när det gäller matintag och träning. Jag tror att de allra flesta i min situation håller med mig.

I somras träffade jag en helt fantastisk kvinna på LCHF-campingen i Säffle. Jag blev nyfiken och började följa henne i sociala medier och lärde mig en massa jag inte vetat tidigare. Jag visste tex inte att det finns ett namn på mammamagen. Diastas. Ordet kände jag till och visste till och med att det var kopplat till magmuskler, men jag hade inte FATTAT eller tagit in vad det innebär för mig och min efterhängsna mage. Jag har gått på gym och har haft en PT som gett mig magövningar (typ situps) som min äldsta dotter varnat mig för. Hon är efter sina tre barn betydligt mer påläst om mammamagar än vad jag varit.

Tack vare min nyfunna vän Linda Lemóns frimodiga bilder på diastas (TACK – du är fantastisk Linda ❤️?) och berättelser om åtgärder fick jag äntligen ihop hela ekvationen med min egen story om vad som hänt. Jag har varit med om ett trauma, med ett väldigt akut katastrofsnitt där buken skars sönder för att rädda vårt just då livlösa barn. Barnet, vår äldsta dotter, klarade sig bra tack vare ingreppet och har givit oss tre fantastiska barnbarn utan större egna förlossningskomplikationer.

MEN

Mamman (jag) blev sig aldrig lik. Ingen inom vården, vare sig på förlossningen, BB eller mödravården efter sa något till mig om hur man hanterar den här sortens sönderskurna mammamagar. Internet fanns inte och kejsarsnittsförlossningar pratades det inte om i de fikarummen där jag befann mig då. Jag fick bara höra att magen för alltid var sönderskuren och att musklerna inte längre fungerar.

Tack vare Linda Lemóns öppna kamp att återställa sin tvillingmage har jag förstått varför jag inte återgått till normal mage efter mina tre graviditeter. Jag hade behövt hjälp redan för 32 år sen och fick det varken då eller efter följande graviditeter.

Tack för att du läste, välkommen tillbaka