2019-01-11 och jag skriver mitt första blogginlägg på väldigt länge.
Det finns många inlägg jag skrivit som ligger opublicerade, därför att jag antingen inte skrivit färdigt eller känt mig osäker på om jag verkligen vill publicera. Jag brottas ständigt med hur offentlig jag vill vara och det går i vågor. Antingen är jag överfylld av inspiration och vill dela med mig av erfarenheter som hjälpt mig, eller så vill söka tröst och inspiration när det går dåligt och det vet jag att många av alla läsare ger mig. Det är de positiva sidorna med både bloggandet och allt annat jag gör som en offentlig LCHF-person.
Det finns mer tveksamma sidor av bloggandet också, även om jag inte drabbats så hårt som många andra. Det handlar om personlig integritet och jag har numer väldigt stor förståelse för de som skriver under pseudonym. Då kan man hålla isär sina två världar. Jag påverkas mer än jag först insåg av att ”vem som helst” både hittar min blogg och läser även om de inte alls på något vis tillhör min målgrupp. Den vetskapen påverkar både innehållet och frekvensen i skrivandet mer än jag tidigare insett. Jag blir lite rädd, men vet inte helt för vad, när läsarstatistiken galopperar för mycket som det lätt blir när man skriver ofta.
Nåväl, jag har bestämt mig för att fortsätta skriva.
Jag mår bra av det själv. Det både strukturerar och sorterar mina tankar och det är oerhört roligt med läsarnas inkännande respons, det blir en kick att gå vidare på. Lite som en drog man saknar när bloggtorkan tar vid. Jag gör som tidigare, skriver när jag hinner och har något att skriva om.
Som illustration idag visar jag min första raskatt S*Skogskullens Bellis. En Norsk Skogkatt med stamtavla som jag köpte 2005 strax innan jag fyllde 50 år. Hon självdog i höstas vid 13,5 års ålder och minnet av henne påminner mig om hur kort livet är.
Tack för att du läste, välkommen tillbaka
Går och väntar på och spanar efter att du skulle skriva om jmfr ImuPro resultaten med, hm, var det håranalys? Pratade om det i Säffe ?
Ja just det. Det ligger en bunt papper och väntar på det ?? Det får bli efter boksluten.
Det är minst lika svårt att bjuda veganer/vegetarianer på mat.
Därtill är många allergiska mot diverse kryddor.
Det är inte lätt nu gör tiden.
Jag säger detsamma skriv på! Jag är i samma situation som du är i så du ger mig mycket hjälp med mina tankar. LCHF eller keto är ännu inte helt acceptabelt i min närhet så man känner sig ensam ibland. Har haft tankar på att byta umgänge men det är ju inte så lätt heller! Finns de som tycker jag är besvärligt för de vet aldrig vad jag äter och vad de kan bjuda på! Men jag tänker inte ge upp min kost bara för att det ska passa dem! Mår mycket bättre numera.
Åh – här skulle jag kunna skriva hur mycket som helst om jag skrev under pseudonym. Jag vet så väl vad du menar. Nu har jag ätit ketogen LCHF under 14 hela år och flera gånger haft känslan av att jag måste anpassa mig för att bli accepterad. Jag har förmodligen offrat många relationer på det. Som tur är äter jag och maken samma och vår närmaste familj accepterar till fullo hur vi äter även om det ställer till en del problem med planeringen ibland.
Skriv på bara Margareta. Det är alltid roligt och intressant att läsa vad Du skriver.
Tack ?