Första inlägget i ämnet heter Dra in mammamagen. Det handlar om att drygt 30 år senare, hösten 2018, började jag tack vare Linda Lemóns öppna kamp mot sin tvillingmage ta reda på hur illa det egentligen är ställt med min egen mammamage.

Det finns en klinik i Stockholm som heter Hela kvinnans Klinik. Där jobbar Katarina Woxnerud som är grundare till MammaMage-konceptet. Jag beställde tid hos henne för att ta reda på hur det står till med min mammamage. Katarina kan med ultraljud mäta hur stort glapp mellan magmusklena man fått, men också se hur man kan (eller inte kan ?) jobba med sina inre muskler. Om glappet är större än 3 cm anses man ha rectus diastasis. Läs mer om det teoretiska på Katarinas sida MammaMage. Jag skriver bara om vad som hände mig vid besöket.

När jag satt i väntrummet och såg alla kvinnor med nyfödda och väldigt små barn i bärselar och vagnar kände jag mig gammal och att allt är för sent. Jag väntade mig inte att jag på lätta fötter skulle lämna kliniken en timme senare. Jag fick lära mig så mycket och det viktigaste är att det är aldrig för sent.

Det första jag lärde mig var att mitt lodräta och väldigt akuta kejsarsnittsärr (från naveln och ner) visserligen syns mer, men är bättre för mammamagen än de små bikinisnitten på tvären som görs av estetiska skäl. Det syns tydlig på den här bilden att kirurgen kan skära mellan de stora lodräta musklerna. De är inte alls avskurna som jag fått lära mig tidigare. Det gav mig gott hopp.

Mätningen med ultraljud visade ett glapp på 5 cm, en uppenbar diastas men ändå lindrig och med rätt träning påverkbar. Det förvånade mig en smula eftersom jag aldrig lyckats med något i träningsväg som gett inspiration att fortsätta. Svaret var enkelt. Jag har (trots försök med personlig tränare) gjort helt fel. Det krävs en speciell teknik för att komma åt de inre musklerna. Den tekniken lär Katarina ut i MammaMage-programmet. Jag fick testa med hennes hjälp och gissa om jag blev förvånad när min hopplösa mage liksom sögs in och försvann. Ok ni som sett mig sen dess vet att den uppenbarligen är kvar, men det är för att mina muskler är så otränade att jag ännu inte orkar hålla emot mer än korta stunder. Målet är att jag ska orka större delen av dygnet. Appen hjälper mig. Det som saknas är tålamodet och förmågan att komma ihåg och få det gjort. Det kändes också skönt att bli befriad från en hel del övningar jag lärt mig på gymmet.

Redan här var jag mer än nöjd med besöket och då kom ändå det roligaste. Jag låg på en brits med ultraljudsmaskinen igång och fick uppmaningen att kniiiipa. (Minns ni Susanne Lanefelt?) Jag tränade knipning flitigt redan före min första graviditet (min väninna barnmorskan har alltid uppmuntrat till det). Jag har alltid tyckt att jag har god knipteknik och nu fick jag själv se det på ultraljudet. Det var helt otroligt roligt att med egna ögon se hur hela innanmätet lyfte sig vid varje knip. Jag fick beröm för min teknik och helt godkänt på de 5 cm jag lyckades lyfta bäckenbotten. Tänk så nöjd man blir av att se att man faktiskt lyckas med något.

För den som är intresserad och beredd att betala för hjälp så finns det personer som gått MammaMage-utbildning för att kunna hjälpa till med den i början lite knepiga träningen. De jag känner till är naprapater i botten.

Tack för att du läste, välkommen tillbaka