Jag vet att många uppfattar vågen som sin fiende och jag vet inte hur många gånger jag fått rådet att ställa bort vågen. Det har även hänt på vårdcentralen. De tyckte under min utmattningsdepression att jag skulle komma dit en gång i månaden och väga mig. Jag uppfattas manisk och fixerad. Jo så kan det vara, men i så fall står jag för det, svarade jag. Jag visade viktkurvan som signal på att jag inte var frisk.
Vågen är ingen fiende, den är min vän. Jag har en våg som sparar siffror och ritar kurvor i en app. Tittar man på en kort tidsperiod kan vikten hoppa flera kilo på ett par dagar. Det handlar om vätska, toa och allt möjligt. Jag behöver inte bekymra mig om det. Jag behöver bara stå på vågen en stund varje morgon. Den bits inte. Istället är den vänlig nog att förklara för mig vad som händer på sikt, appen ritar trendkurvor, de är det viktiga för mig, men jag får själv klura på varför trendkurvan drar iväg. Det grämer mig att den lilla anteckningsboken jag skrev om häromdagen inte fått följa mig lika troget. De båda tillsammans är ett fantastiskt team. Istället får jag rota i mitt fotoalbum för att hitta orsaker när trendpucklarna uppstått.
Den gröna ? markeringen var enkel — jul ?????. Oavsett hur man firar större högtider är det svårt att leva så strikt som krävs i mitt fall. Jag minns fortfarande hur besviken och rädd jag blev när den puckeln i kurvan visade sig. Det här med en större, systematisk viktminskning var så nytt då. Lika glad blev jag när vardagen efter helgerna visade att det bara var att fortsätta. Då var jag extremt motiverad och noggrann. Jag kan sakna den energin nu.
Puckeln mellan de gula ? markeringarna är mycket svårare att förstå. Där trodde jag verkligen att jag nått botten och inte kunde komma längre. En trendpuckel visar sig inte direkt, så jag fattade inte vad som hänt förrän långt senare. Mitt fantastiska lunchställe stängde. De slutade med luncher och jag fick förse mig med mat på annat sätt. Från att varje dag ha ätit den mest fantastiska lunch man kan tänka sig till ingenting eller något dåligt val — fick jag det här nedslående resultatet. Planering har inte varit min starka sida och att få med lunchmat varje dag är en svår nöt att knäcka. Hoppa över lunchen helt var det vanligaste valet jag gjorde och det skapade nya problem vilket kräver ett helt eget inlägg. Leta efter fasta i rubriken när det inlägget kommer framöver (tips från coachen).
Den tredje svarta ? markeringen kan vi sammanfatta med semester. Semester har under mina 14 LCHF-somrar varit förenade med slit och sura efterräkningar. Ett undantag finns och det är den första 2005. Sommaren då jag tillsammans med familjen gick ner 50 kg genom att bo i en sommarstuga utan tillgång till mat jag inte fick äta. Vi levde i total isolering på landet tillsammans med våra hästar. Maten bestod av grillat kött av olika sorter med aromsmör till och egenodlade salladsblad med olivolja på — i princip. Det var året Sten Sture Skaldeman lärde mig leva utan fibrer. ”Ät mer fett” löd hans tips. Det fungerade på oss alla. ?
Under 2018 års sommarsemester var vi ute med husbilen och det gick lysande bra tack vare noggrann planering. ⭐️ Guldstjärna i protokollet. Som en kul anekdot hamnade vi bredvid ett LCHF-par på en camping. Man vet aldrig när man som offentlig LCHF:are hamnar i någons kikarsikte.
Sen kom den sura perioden som ofta inträffar efteråt. Jag orkade inte längre, jag hade slitit hårt för att få varje måltid hela sommaren att fungera. Jag avstod från mycket sommarmat jag innerst inne längtat efter (frukt, bär, yoghurt…), motivationen tröt och jag iddes inte kasta mig in i arbetsterminen och komma igång med ytterligare planering igen. Det blev som det brukar. Jag hoppade över lunchen eller åt nån salladstallrik. Visserligen rätt komponerad sallad enligt mina förutsättningar innehållsmässigt, men helt galet energimässigt (låg fett% om jag inte vräker på tex olivolja) och det fungerar inte hur gärna jag än vill. Jag behöver kött för att må bra. Inte terapeutiska doser animaliskt protein i en hög grönsaker. Även om det är gott och säkert ”jättenyttigt”.
Välkomponerad sallad innehållsmässigt, men för magert
Puckeln började alltså efter sommarsemestern som jag klarade tack vare stålvilja och jag iddes inte ta itu med den förrän efter höstens solsemester på Kreta. Utlandsresor innebär alltid utmaningar och jämfört med tidigare år går det ändå hyfsat bra när jag numer avstår från de traditionella frukostäggen. Jag får helt enkelt omelett utan ägg ?, jag kompromissar med lite komjölksost, men försöker få får- eller getost om det finns.
Fyllningen från en omelett fungerar lika bra utan ägg
Sista markeringen är den blå ?. Den behöver jag inte kommentera så mycket för temat är samma som det jag redan skrivit. Livet består av ständigt återkommande händelser och jag orkar inte tackla dem efter de optimala förutsättningarna som gäller för mig, även om jag vet hur man gör.
Jag kämpar med ett sockerberoende som sticker upp så fort jag sviktar mentalt, jag kämpar med stress och dålig sömn som gör mig trött och energilös och då gör jag inte alltid de bästa valen och jag tror ofta fortfarande att små avsteg fungerar dvs jag följer minsta motståndets lag.
Den här perioden markerad med blått innehåller en vecka på Friends Arena där min son medverkar i Sweden International Horse Show varje år, det är Advent, Jul och Nyår och det är urladdningen med stressperioden som uppstår efter att jag klarat alla dessa påfrestningar som gör den största uppåttrenden i kurvan. En helt annan mental utmaning än själva matutmaningarna i det jag kallar ”livet” utsätter mig för.
Friendsveckan blir lättare för varje år eftersom sonen äter likt mig och har fått igenom våra behov allt bättre i funktionärsmatsalen. Advent är en svårare tid än själva julen för mig, många frestelser längs vägen. Jul och Nyår går oftast bra, men sen går luften ur mig och jag orkar inte längre. Jag kan falla för vad som helst, för då är tröskeln obefintlig. Jag är helt mentalt slut.
Anton Lundström och Ponnyexpressen på Friends Arena 2018