Som jag skrev igår drabbades jag av ett fästingbett på stortån som ledde till att jag hamnade på vår lokala vårdcentral. Det är svårt att berätta det som hände kortfattat så jag gör en liten historisk sammanfattning.

Jag var långtidssjukskriven för utmattningsdepression under en period när vårdcentralen var underbemannad och det ständigt kom nya läkare. Det är inte bra att utsättas för när man redan är svag. Jag skrev en hel del om den perioden här på bloggen. Det första inlägget heter Del 1 – Mitt 2015. Rätt snart fick jag tack vare en empatisk stafettläkare en egen läkare, en av de få fast anställda som fanns då. Vi kom bra överens och hon gjorde vad hon kunde (rättare sagt vad hon fick göra enligt regelboken) för att få igenom Försäkringskassans beslut om sjukskrivning. När det hade gått 1,5 år berättade hon under besöket att hon fått en ny tjänst som verksamhetschef för hela vårdcentralen och därför inte kunde ha så många patienter kvar. Jag minns hur jag kippade efter luft, vår relation var mitt halmstrå. Jag orkade inte börja om med en ny läkare i det skicket. Hon såg säkert min reaktion och sa att jag behövde inte vara orolig. Hon ville bara jag skulle veta att det skulle bli svårare att få besökstid och om något akut hände och hon var upptagen kunde jag träffa någon annan läkare. 2016 tog sjukskrivningen slut och vår relation upphörde. Vid sista besöket 2017 gav jag bort några ex av LCHF-magasinet. Under alla våra möten hade jag berättat både om hur jag äter och hur jag kämpar mot övervikt och diabetes. Hon fick också se all min statistik och mina kurvor. Hon sa ofta att jag var en kul patient att träffa ?.

Genom lokala media har jag senare läst om hur hon som chef revolutionerat vårdcentralen och jag har även förstått att hon fått ta emot många större utmärkelser på riksnivå. Det förvånar mig inte. Ett exempel är en Lättakutmottagning där man med dropin utan någon tidsbeställning som patient skriver in sig själv och beskriver vad man vill ha hjälp med. Det har ökat tillgängligheten för patienterna väsentligt.

Åter till idag

Jag kom till Lättakuten och skrev in ”Fästingbett i stortån, halva fästingen sitter kvar. Ont och svårt att gå”.

En stund senare kommer min läkare, chefen själv, och ropar in en patient och hon log igenkännande mot mig (nästan 2 år senare). Jag fick vänta drygt en timme och när det blev min tur var det hon som drog ut både resten av fästingen och en liten sticka som satt strax bredvid. Hon avslöjade direkt hon hämtade mig i väntrummet att hon fixat att få ta in mig, när hon såg att jag var där. Hon såg fram emot att träffa mig igen, medan jag påpekade det positiva i att hon slipper träffa mig och att jag numer slipper sjukskrivningen.

Det var så roligt att träffas igen.

Hon berättade ivrigt att hon genom en patient fått frågor om funktionsmedicin och hur hon googlat och hamnat i en presentation av ett nummer 2018-3 av vår tidning LCHF-magasinet där det fanns en artikel om en funktionsmedicinsk klinik i Stockholm.

Ja vi babblade på hela tiden medan hon pillade med fästingen och en rostagg som satt precis bredvid.

Jag berättade om mina IgG-provsvar och hur jag slutat äta ägg och komjölk och gått ner 15 kg sen sist och att även om det finns mer att jobba på så känner jag mig minst 10 år yngre. Den stora skillnaden mot senast hon och jag träffades var att hon tack vare googlingen hon nyligen gjort, förstått att det finns modern forskning som hon behöver sätta sig in i. Hon är helt enkelt jättenyfiken, men erkände också villigt att de orsakerna till min dåliga hälsa jag fått veta genom provtagningen via FunMed hade hon aldrig hittat.

Det slutade med att jag berättade om föreläsningar hon kan gå på och lära sig mera och att jag fick skicka länkar till FunMed i Göteborg och till vidareutbildningen för legitimerad vårdpersonal.

Tänk så det kan bli.

Tack för att du läste, välkommen tillbaka