Sommaren 2005, efter flera misslyckade försök att äta lågkolhydratkost, fattade jag ett drastiskt beslut. När familjen flyttade ut till sommarstugan bestämde jag att den mat jag inte fick äta fick inte följa med in i huset. Till familjen sa jag att om någon ville äta något annat fick de båda handla och fixa själva. Jag var trött på att hantera mat som gjorde mig både sjuk och överviktig.
Så blev det och jag fick äntligen det stöd jag behövde. Att vara socker/kolhydratberoende och leva mitt bland alla frestelser var en utmaning jag inte klarade. Det tog många år, efter att jag förstått att jag inte skulle äta socker (1993-2004) innan jag förstod att mitt begär flyttades över till andra kolhydrater. Jag blev besatt efter mjöl- och potatismat. Fanns det en hög pannkakor kvar efter att barnen ätit, åt jag upp alla. Fanns det kall pasta eller kall potatis i kylskåpet åt jag upp det. Jag gick loss på alla sorters bröd som fanns och var helt inriktad på att få i mig så mycket som möjligt av mat jag inte fick äta enligt den lågkolhydratkost jag nyligen förstått jag borde äta.
Det här var innan jag lärde mig att bli mätt av fet mat.
Sommaren 2005 räddade mig. Jag tränades i att tänka på vilka alternativ som finns när hjärnan löper amok.
#det_som_inte_finns_hemma_är_det_ingen_risk_att_du_äter
Jag var tvungen att hitta alternativ som var ok. Den sommaren blev det mycket konserver. Makrillburkar, tonfisk och burkskinka eftersom vi bodde primitivt, men det fungerade som nödmat. Till frukost åt jag fortfarande äggröra och något till. Luncherna blev sallader av olika slag och till middagarna låg maten oftast på grillen.
Den sommaren gick jag och familjen tillsammans ner 50 kg. Om någon handlade och fixade mat jag inte fick äta? Nej de var så nöjda ändå. Det fanns ett undantag. Glassbilen. De köpte glass varannan vecka, men eftersom vi bara hade en väldigt liten frys åts glassen upp rätt snabbt och just glass har aldrig varit min största frestelse.
Idag är det lättare. Jag har tränat in en rutin att avstå. Mat som finns för andra än mig får inte stå lättillgänglig i skåpen. Mat som inte finns hemma, är fortfarande bästa lösningen att inte äta den.
Största utmaningen just nu är att inte ens ha det som skulle kunna vara ”tillåten” mat hemma, men som är lätt att plocka i sig tex kvällstid när jag inte ska äta oavsett vad det är. En annan utmaning är att leva i balansgången mellan förbjudet och tillåtet. Jag har svårt för att leva upp till förbud. Det föder fortfarande trots i mig.
2006 flyttade vi permanent ut på landet. Foto: Anton Lundström
Det är inte mitt problem. Sambon får, och vill, ha pasta, potatis, t.o.m. filjmjölk och pannkakor (fast det är svårare, för det tycker jag om). Och glass. Är jag inte sugen, så är det totalt ointressant (eller åtminstone tämligen). Är jag sugen (och då pratar jag Super-Suget från H-et), så hjälper det inte att det inte finns hemma; det finns väl affärer, någonstans.
Effie så är det får mig nuförtiden, men det har varit en lång väg från 1993 när jag började reducera socker och från 2004 när jag försökte gå över till lågkolhydrat
Problemet är om Stora Suget kommer då gäller det att vara förberedd
Jag har aldrig lyckats räkna ut vad jag ska göra när Stora Suget kommer. Har inte hittat något som funkar. Försöker räkna ut om det finns något som förebygger, men jag vet inte vad. Dyker det upp, är det bara att acceptera, ge efter, och hoppas det snart går over. Det är guskelov inte ofta.
Jag håller med om känslan, att inte kunna bemästra. Jag tror det handlar om
Någon gungbräda som tippar över. Antingen för hög eller låg nivå av något vi inte vet vad ännu.